Mörker – En historisk resa mot ljuset

Midvintertid är den kallaste och mörkaste tiden av året och det påverkar oss alla på olika sätt, men hur har vi hanterat mörkret genom historien och hur har vår resa från mörker till ljus gått till?

När jag är ute med hunden och går i grannskapet så ser jag ibland in genom fönstren till hemmen jag passerar. Där lyser ofta ljus eller små lampor i fönstren och rökdoften av björkved kan ibland ligga tung över husen, speciellt när det är riktigt kallt. Även hemma hos mig släcker vi ofta ner den elektriska belysningen och myser i skenet från stearinljus. Det skulle kunna vara så att det svenska ”myset” eller den danska exportsuccén ”Hygge” tar avstamp just i denna mörka och kalla årstid. Trots att vi idag har bemästrat och kan betvinga ljuset med en knapp i väggen så väljer många av oss bort den möjligheten för att istället sitta hopkurade under filtar i skenet av dov belysning, kanske från stearinljus, några värmeljus eller i spraket av en värmande brasa. Att sitta där i halvmörkret med en filt omkring sig när snön yr utomhus, antingen ensam eller tillsammans med nära och kära, med en varm kopp choklad i handen är mysigt, det är att ”hygge seg”. Där kan vi sitta och läsa, samtala eller se en film tillsammans. I mörkret och i värmen kurar vi ihop oss och har det bra. Men det är kanske så att vi uppskattar allt detta för att vi närsomhelst kan skingra skuggorna. Bara med en enkel knapptryckning kan mörker förvandlas till ljus. Det var en gång för inte så länge sedan som mörkret inte skingrades lika lätt omkring oss. 

Mörkret under vintern har genom historien varit något ständigt tillstädesvarande. Detta på ett sätt som de flesta av oss idag skulle ha svårt att förhålla oss till. I hemmen var elden ofta den enda källan till ljus och värme. De flammande eldslågorna förmådde inte lysa upp så stor yta utan det var allra närmast elden man skulle sitta om man behövde ljus för arbete eller läsning. Ofta var det barnens uppgift att hålla liv i elden och se till att det fanns brasved och späntad tändved. Lysstickor kunde användas till att ge punktbelysning när det behövdes, exempelvis vid ett arbetsmoment där synen var viktig. Antingen fick ett av barnen hålla upp lysstickan eller så kunde en ställning, en s.k. Lysekäring, användas. I lysekäringen kunde lysstickan sättas fast och riktas neråt för att dels öka mängden belysning och dels för att brinna längre, ungefär som när man håller en tändsticka. Men lysstickan brann snabbt ner.

I eldskenets utkanter fladdrade skuggorna oförtröttligt och längst ut i rummet var det allt som oftast mörkt. Antagligen utvecklade och använde människorna som levde i detta mörker andra sinnen mer. Lukter, ljud och känsel blev förmodligen viktigare än synen. I denna skuggvärld samlades människor för att berätta sagor och berättelser, inte sällan om allt oknytt som gömde sig i mörkret. Hemska historier om troll och skogsrå var säkerligen lika nervkittlande och populära som dagens moderna skräckfilmer. Vi vet av bevarade berättelser att man även sjöng tillsammans medan alla arbetade med det de kunde arbeta med. Arbetsdagen blev dock ofta kortare än under det ljusare halvåret, något som många säkerligen uppskattade. Men det kunde nog ibland bli långtråkigt, eller som Jan Garnet beskriver i sin bok om ljus och mörker ”Ut ur mörkret” (2016) där adelsfröken Märta Heelena Reenstierna skriver i sin dagbok att ”man åt, läste och sof”.

Förutom den öppna elden kunde även olika typer av stöpta ljus lysa upp rummet. Talgljuset var till mitten av 1800-talet den vanligaste och stöptes av talg från får eller nötkreatur efter höstslakten. Dessa ljus användes sällan i stugorna på landet, kanske vid någon speciell högtid, däremot var det vardagsbelysning hos de bemedlade klasserna. Talgljuset hade dessutom några dåliga egenskaper. Dels osade ljusen starkt av djuret vars talg som användes, dels tålde det inte värme och redan vid +20 grader började ljuset mjukna och bågna. Inte så brandsäkert. 

Vaxljuset lyste klarare än någon annan ljuskälla och tillverkades av bivax som oftast fick importeras och var mycket dyrt, vilket innebar att vaxljusen endast lyste upp ljuskronor och kandelabrar i de allra rikaste hemmen. De luktade gott också. Vaxljuset tålde även värme bättre än talgljuset och började inte smälta förrän vid +62 grader. I Frankrike upptäckte kemisten Michel-Eugène Chevreul 1818 att stearin var lämpligt till att tillverka ljus och från omkring 1830 inleddes en stor produktion av stearinljus. Redan 1839 startade den första stearinljustillverkningen i Sverige vid Liljeholmens stearinfabrik i Stockholm som snart följdes av fler, men stearinljusen var också dyra och ännu inget för vanligt folk. 

De som hade råd kunde även använda sig av den mer brandsäkra oljelampan, en enkel konstruktion där bränslet vanligen utgjordes av tran (fiskleverolja). Under 1700-talet växte en mängd trankokerier upp runtom i Sverige, främst på västkusten. Det var en blomstrande industri och i slutet av århundradet fanns det hundratals trankokerier i landet vilka drevs av fiskare, bönder och borgare. Oavsett huvudman så luktade det lika starkt när levern kokades och oljan avskildes, samma lukt fast mildare kändes när tranlampan tändes i hemmets vrå. Även olja från val användes till tranlamporna, den oljan var emellertid dyrare men nästan luktfri. 

På 1860-talet blev plötsligt alla tidigare ljuskällor omoderna. Fotogen är en petroleumprodukt som sedan länge varit känd i Persien och Kina. Många uppfinnare i Väst arbetade med att destillera fotogen och använda det till belysning under 1800-talet. I och med upptäckten av flera stora oljefält i bland annat Ontario (Oil Springs 1858) och Pennsylvania (Drake Wells 1859), bättre destilleringsmetoder, avsaknad av patent och den polske uppfinnaren Łukasiewicz fotogenlampa inleddes en explosionsartad försäljning av fotogenlampor över hela världen. Förutom att världen lystes upp minskade även valspäckets betydelse för oljeproduktion, vilket var bra för valarna.

Fotogenlamporna lyste upp större delen av det rum de hängdes i då fotogen lyste klarare och stabilare än någon tidigare ljuskälla. Fotogenlampan bestod av en fotogenbehållare (oljehus) med brännare i metall (ofta mässing) ovanpå och en platt veke av bomull. Lågan lyste i ett glasrör som kunde ha en mängd olika former. Ljusstyrkan reglerades med hjälp av en skruv på brännaren. Lampan hade ofta en skärm av metall eller färgat glas och kunde med fördel hängas under taket mitt i rummet. Det fanns även modeller som det gick att ställa på bordet, fästa på väggen och bära med sig.  

Samtidigt som fotogenlamporna gick åt som smör i solsken och lyste upp slott och koja arbetade andra i fotegenljusets sken med att göra experiment med en ännu otämjd kraftkälla – elektriciteten. Den första elektriska lampan var båglampan. På grund av brandrisken med öppen eld och fotogen fanns det ett stort intresse inom industrin att få tillgång till en säker och bra ljuskälla, inte minst för att hålla produktionen uppe när det var mörkt. Arkitektoniskt byggdes 1800-talets industrilokaler ofta med stora väggfönster och även ibland med takfönster för maximalt ljusinsläpp. Men det hjälpte föga när solen gick ner tidigt på eftermiddagen och fotogenlamporna inte kunde lysa upp något större område. Båglampans sken var väldigt starkt och tekniken var densamma som när man svetsar. En ljusbåge av elektricitet går mellan två elektroder och avger då ljus. Bågljus kom att användas i fyrar och i de strålkastare som lyste upp himlen under 2:a världskriget i jakt på fientligt flyg eller vid filmpremiärer med Hollywoodstjärnor. I Sverige användes de första båglamporna 1876 på Marma och Näs sågverk i Dalarna och två år senare på Blanchs Café i Stockholm och Trädgårdsföreningen i Göteborg. 

Under 1870-talet arbetade 22 uppfinnare runtom i världen med att utveckla en fungerande glödlampa. Thomas Edison lyckades bäst med sin lampa med glödtråd av kol i ett glas av vacuum vilken patenterades 1879. Enligt vissa källor kan det ha varit efter en korrespondens med den svenske uppfinnaren Jonas Wenström som Edison fick idén med kolfibertråd, men det låter vi vara osagt. Oavsett byggde Edison upp ett helt tekniskt system för belysning, från kraftkälla till belysning som föredömligt har beskrivits av Thomas P. Hughes i ”Networks of Power”. Under 1880-talet sattes de första glödlamporna upp i Sverige, de första på Korsnäs sågverk i Falun men snart även i flera fastigheter i Stockholm och Göteborg. 

Fotogenlampan var fortfarande i början av 1900-talet den vanligaste ljuskällan i landet men med fotogenransonering och importproblem under 1:a världskriget blev elektriska glödlampor allt mer eftertraktade. Dessutom hade glödlampan förbättrats under 1910-talet genom volframglödtråd och argongas. Detta innebar att lampan lyste avsevärt starkare och var betydligt tåligare än de tidigare med koltråd, vilka lätt gick sönder. De nya glödlamporna var därtill billigare att tillverka vilket påverkade priset. Sverige var dessutom i startfasen av en stor älvregleringsprocess vilket skulle komma att ge enormt överskott av vattenkraft till järnväg, industri och hushåll. 

Med det elektriska ljuset blev människan oberoende av mörkret och kunde själv bestämma sin dygnsrytm. Ljuset och rummet blev för första gången individualiserat då ingen längre behövde trängas vid en fladdrande ljuskälla. Då hela rummet blev upplyst kunde man sitta var som helst och göra det man ville i avskildhet. Ljuset var till och med så starkt så att vi bländades av det och var tvungna att klä in lamporna i olika former av armaturer och lampskärmar. Jag kommer exempelvis aldrig att glömma hur min mormor sydde lampskärmar och sålde dessa till vänner och bekanta. Hon köpte stålbågar i olika former och storlekar och som sedan kläddes in i olika tyger, med fransar och rosetter, helt enligt folks önskemål och smak. 

I dagens ljusfyllda och moderna värld, där vi inte längre behöver utsätta oss för mörkrets skuggor, blir tydligen den historiska nostalgin för stor och vi söker oss tillbaka till gemenskapen kring en öppen eld och det tända ljuset. Vi ”hygger oss” och myser tillsammans i dunklet och kanske samtalar vi, kanske lite tystare och förtroligare än annars medan vi läppjar på varm choklad omsvepta av en mjuk filt.