I kunskapsbildningens utmaningar är natur och kultur intimt sammanvävda. Därför kan humaniora inte reduceras till något som kan läggas till en etablerad kunskapskärna, skriver Jesper Olsson utifrån ett riksdagsseminarium i RIFO:s regi om bland annat posthumanistiska perspektiv.

”Ett nytt sätt att tänka” – det var en öppen och löftesrik rubrik som gav namn åt RIFO:s seminarium i Riksdagen den 14 oktober. Undertiteln riktade blicken mot ett mer specifikt område, som inte desto mindre är relevant för varje blick på tillvaron idag: ”humanistiska perspektiv på de globala miljöutmaningarna”.

I sin introduktion till seminariet kom Kerstin Lidén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet och medlem i RIFO:s (Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare) styrelse, att ytterligare precisera ramarna för kvällen: om naturvetenskaplig forskning har visat på vad som händer med klimatet och miljön, måste vi – alltså: humanisterna – försöka beskriva hur vi ska hantera dessa förändringar.

Synsättet påminner lite om det perspektiv som aktualiserades av Staffan Laestadius, professor em. vid KTH, i en debattartikel nyligen (SvD 28 september, 2015), men utan Laestadius något missvisande påstående om att författare, konstnärer, humanister och andra (”kulturens arbetare och uttolkare”) försummat uppdraget under lång tid.

(c) Wikipedia

Antika gruvbrott i Spanien: Dikotomin natur/kultur är överspelad. ((c) Wikipedia)

Först ut av talarna var Lisa Deutsch från Stockholm Resilience Centre, som på ett åskådligt och nyanserat vis klargjorde hur socio-ekonomiska förändringar och förändringar i klimatet sett ut under det senaste halvseklet – och vilka variationer som gjort det motiverat att postulera en ny geologisk epok, antropocen, präglad av människans göranden och låtanden. I linje härmed underströk Deutsch att hennes och andra forskares perspektiv idag är ”socio-ekologiska”: det finns inga natursystem som inte är märkta av människan. Kort sagt: dörren står öppen för humaniora.

Därnäst inträdde idéhistorikern Dolly Jørgensen från Umeå universitet, som lyfte fram betydelsen av att lära av historien – av hur människor bemött ekologiska förändringar i det förflutna. Gustaf Arrhenius, filosof vid Stockholms universitet och VD vid Institutet för framtidsstudier, riktade i stället in sig på hur filosofin kan bidra till reflektionen kring risker och värde i anslutning till miljöförändringar, och betonade hur det kan vara klokt att förbereda sig för det osannolika snarare än att basera sitt handlande på sannolikhetskalkyler – på samma sätt som färjor förses med livbåtar trots att de sällan sjunker.

Det kunskapsmässigt mest utmanande inslaget stod Cecilia Åsberg från Linköpings universitet för. Hon presenterade forskningsprogrammet The Seed Box, som hon leder tillsammans med Johan Hedrén. Det är riktat mot ”environmental humanities” och inbegriper ett dussintal svenska och utländska universitet.

Åsberg betonade vikten av nya sätt att tänka och arbeta i sammanhanget: miljöförändringarna kräver en kritisk och samhällsrelevant ”posthumaniora”, som förmår utveckla ”alternativa kunskapsberättelser”, som uppmärksammar att miljöfrågorna är sammanflätade med andra frågor (globaliserad ekonomi, digitalisering, migration) och som problematiserar den föråldrade och begränsande dikotomin natur/kultur.

Det sistnämnda perspektivet är avgörande i sammanhanget. Särskilt som det undviker den paternalistiska reduktionen av humanistisk kunskap till något som kan läggas till en etablerad kunskapskärna – som kan rycka ut och hjälpa till litegrann eller kasta ett ”humanistiskt” ljus på en redan fixerad sanning. Tvärtom tydliggörs att de utmaningar som all forskning och kunskapsproduktion står inför är komplexa. De är från början sammanvävda av både ”natur” och ”kultur”, vilket särskilt tydliggjordes av Deutsch och Åsberg.

Det är därför diskussionen kring posthumaniora – eller vad man nu väljer att kalla det – är ovärderlig idag. Liksom den förestående – eller pågående? – diskussionen kring en ”post-science”.