Medelhavet som gräns och förbindelse

SVAR TILL HUMTANK: III

Kristian Göransson, fil. dr i antikens kultur och samhällsliv

Direktör för Svenska Institutet i Rom


 

Den illegala trafiken över Medelhavet till Europa med undermåliga båtar fyllda till bristningsgränsen med flyktingar från Afrika och Mellanöstern har nu pågått i många år. Efter den arabiska våren och den därpå följande libyska statens kollaps har

Kristian Göransson

Kristian Göransson

flyktingströmmen till framför allt Italien ökat enormt. Krisen i Syrien har ytterligare förvärrat läget och nu är reportage om räddade flyktingar på den italienska ön Lampedusa eller på Sicilien något man kan läsa om i stort sett varje vecka. Antalet sjunkna båtar och dödsoffer ökar också i takt med trafiken och den ena katastrofen överträffas någon vecka senare av en ännu värre. Ilandflutna kroppar på Siciliens stränder eller i fiskarnas nät ger en brutal bild av människosmugglingen, men också av desperationen hos dem som önskar ta sig i in i Europa.

Svenska Institutet i Rom har – i likhet med de andra Medelhavsinstituten – sedan flera år ett fruktbart samarbete med ett antal svenska universitet inom USI-nätverket (Universitet och Svenska Institut i samarbete för internationalisering). Detta nätverk syftar till att öka samverkan mellan de svenska Medelhavsinstituten och universiteten, bl.a. genom gemensamt arrangerade kurser, seminarier och konferenser. Mot bakgrund av den pågående flyktingkatastrofen i Medelhavet, som i synnerhet har berört Italien, arrangerade Rominstitutet i november i fjol tillsammans med Lunds universitet och universitetet Roma Tre en konferens under USI:s egid med namnet Migration and the Mediterranenan – past and present. Konferensen samlade ett stort antal forskare från hela världen och syftade just till att anlägga ett bredare perspektiv på frågan om migration över Medelhavet. Från institutets sida var det särskilt angeläget att ge ett längre historiskt perspektiv på Europa och Medelhavet än brukligt i samhällsdebatten och presentera hur Europas syn på havet förändrats. I mitt eget bidrag till konferensen visade jag hur de antika kulturerna som levde vid Medelhavets kuster förhållit sig till havet genom historien. Jag underströk särskilt hur Medelhavet tjänade som kommunikationslänk snarare än gräns. Vi ser idag ofta vatten som gränser mellan nationer eller kontinenter och det är ju precis vad vattnet kommit att bli. Samtidigt är vattnet än idag något som förenar och binder samman länder och folk genom sjötransporter. Under antiken var transporter till lands mycket dyrare och svårare att genomföra än transporter till havs. Det var genom att man lärde sig segla mellan öar och så småningom över öppet hav som Medelhavsområdets kulturer kom i kontakt med varandra. Handel och kolonisation drev utvecklingen framåt och i kommersens kölvatten blomstrade kulturen. Människor rörde sig över havet och bosatte sig på nya platser. Genom dessa impulser spreds tekniker, hantverk, vetenskap, konst och kultur i vid mening. Givetvis var inte alla kontakter fredliga och när grekerna koloniserade Medelhavets kuster kom de inte till tomma landområden. Konflikter uppstod mellan många folkslag och ett oräkneligt antal sjöslag utkämpades på Medelhavet bara under antiken. Romarnas Mare Nostrum var en skapelse av det romerska krigsmaskineriet som med vapenmakt lyckades hålla gränserna så att Medelhavet blev ett romerskt innanhav. Men det antika perspektivet på havet är nyttigt för oss att komma ihåg i dessa dagar: havet förband Medelhavets stränder mer än det skiljde dem åt. Havet möjliggjorde kommunikation människor emellan. Berg och skogar utgjorde naturliga gränser, men havet var en enda stor kontaktyta.