Kunskapsföraktet en utmaning för beslutsförfattare

Kunskapsförakt i Djursholm?

FANNY FORSBERG LUNDELL


 

Nu pågår Almedalsveckan där Sveriges beslutsfattare inom politik och näringsliv samlas. Humtanks Fannys Forsberg Lundell skriver om vad hon tycker att dessa borde fundera särskilt på – och ta itu med när sorlet i Almedalen tystnat.

Grundläggande färdigheter som att läsa, skriva, sortera information och tolka den lever farligt idag. Att råda bot på detta är bara en av anledningarna till att Humtank, den akademiska tankesmedja som funnits sedan 2014, arbetar för att stärka humanistisk forskning och utbildning. Svensk humaniora står inför många problem, men också möjligheter.

Samhället behöver en gemensam kraftsamling av stat och näringsliv för att råda bot på problemen och se till att, som universitetskanslern Harriet Wallberg uttrycker det, (ESBRI, 6/4 2016) vi får »ett brett uppvaknande på bred front som innebär att vi på djupet förstår vad kunskaper i dessa ämnen betyder för vårt samhälle».

En brist som Humtank har pekat på vid flera tillfällen är att humanister inte efterfrågas när regeringen bildar kommittéer och delegationer för att lösa samhällsutmaningar. Det har handlat om Statens innovationsråd, Delegationen för Migrationsstudier och Agenda 2030 nu senast. Beslutsfattare verkar helt enkelt inte räkna in humaniora som en del av lösningen.

När man läser boken Djursholm. Sveriges Ledarsamhälle, skriven av ekonomiprofessorn Mikael Holmqvist, framstår ovanstående problem som än mer utbrett. Holmqvist har som ledarskapsforskare intresserat sig för Djursholm, eftersom det är Sveriges näringslivsledares hemort par excellence, men liknande ledarsamhällen finns förstås på andra håll i Sverige och i världen. Dessa ledarsamhällen är inte isolerade enklaver – individerna som bor där utövar ett enormt inflytande i samhället, och det är därför av yttersta vikt att beforska dem. Han beskriver ett samhälle som blir mer och mer inriktat på aura – hur man framträder och beter sig – och mindre och mindre intresserat av kunskap i den traditionella bemärkelsen.

Kunskapsförakt i Djursholm?

Kunskapsförakt i Djursholm?

Framförallt framstår insikten om humanioras värde som förbluffande låg. Bertil Hult, EF-grundare och ledamot i styrelsen för Viktor Rydbergs skolor, vars gymnasium producerar flest studenter i Sverige till Handelshögskolan, stoltserar glatt med att han aldrig läser böcker. En rektor på en av Djursholms skolor benämner historia och religion som »överflödiga ämnen». Lärarna har inte råd att bo i Djursholm och behandlas ofta som servicepersonal, som ska hjälpa fram barnen till toppbetyg.

Holmqvists bok är en rejäl kalldusch för oss humanister – och för samhället. Observationerna han gör efter flera år av etnografiskt arbete stämmer väl överens med de resonemang som Timbros kulturredaktör Lars Anders Johansson för i sin antologi Varken bildning eller piano. Humanister, och i ännu högre grad samhället, har helt enkelt ett stort problem om humanistisk kunskap och kompetens inte värdesätts av dem som fattar beslut i vårt samhälle. Oavsett om dessa verkar i staten eller i näringslivet.

Tankarna går till skolorna i Djursholm vid den här tiden på året, då jag och många med mig inom universitetsvärlden har rättat examensarbeten, inte minst sådana inom lärarutbildningen. Det framstår klart och tydligt att många studenter och i synnerhet de som läser till lärare har bristande kunskaper när det gäller textbehandling. Detta har lyfts tidigare i debatten och problemen med kvaliteten på lärarutbildningen debatteras ju i princip dagligen. Studier har visat att »barn till lärare vill inte längre utbilda sig till lärare» (DN Debatt 2014-05-22, http://www.dn.se/debatt/barn-till-larare-vill-inte-langre-utbilda-sig-till-larare/). Tre utbildningssociologer från Uppsala universitet beskriver hur »lärarstudenterna i allt högre grad rekryterats från hem med allt mindre av kulturellt kapital». De menar även att »studenter med någorlunda goda skolbetyg och resultat på högskoleprovet väljer bort lärarutbildning». Jag vill hävda att här finns en viktig konvergens mellan humanioras problem och lärarutbildningens problem. Grundläggande humanistiska kompetenser, som att kunna läsa och skriva, kan inte längre tas för givna. Eliten har övergett traditionell kunskap, i synnerhet av humanistisk art och är ointresserad av läraryrket. Lärarutbildningen hotar att bli en uppsamlingsplats för studenter som inte kommer in på andra mer lukrativa utbildningar. Detta är ytterst allvarligt, då lärarna ska vara garanter för kunskapsspridningen i vårt samhälle.

Låt vara att kunskapsbehoven i samhället förändras och vi är inne i ett omvälvande skede av digitalisering och automatisering, vilket innebär behov av en rad nya yrken och färdigheter. Men inte heller digitaliseringens utmaningar kan mötas utan humanistisk kompetens i form av kritiskt tänkande, språkfärdigheter och analytisk kompetens.

Jag vill därför rikta en direkt fråga till beslutsfattare inom offentlig sektor och näringsliv: klarar vi oss utan solid kompetens i grundläggande färdigheter som att läsa och att skriva? Kan vi kosta på att vara okunniga om historia, kultur, religion och främmande språk? Det är dags att inse att humaniora är en självklar del av en god utbildning och därmed dags att börja prioritera detta på olika nivåer. Sveriges ledare – det är ni som ska visa vägen. Peka åt rätt håll och se till att framtidens samhälle får rätt kunskapsförsörjning!