Kulturtidskrifterna och sk(r)iftesreformen

Jonas Ingvarsson

 

 
När man trodde att de akuta hoten mot humaniora var över. Så landar med ett brak nästa smäll, som en direkt effekt av den parlamentariska röra som vi nu upplever. Alliansen justerar sin budget genom att driva igenom att 15 miljoner i bidrag till kulturtidskrifterna ska bort. Orsak: inga skatter ska höjas. Strategi: kulturtidskrifternas verksamhet sätts mot ett bibehållet litteraturstöd. Precis som inom så många andra politiska frågor ställer man alltså två utsatta och känsliga områden mot varandra, för att sedan låtsas att man därigenom lyckats »rädda» åtminstone den ena av dessa två sektorer.

Jag ska berätta något om kulturtidskrifter.

En kulen februarikväll på 1940-talet. En historiker färdas genom ett vindpinat och gråruggigt skånskt vinterlandskap på väg mot Svaneholms slott. Han har antagit ett uppdrag för en tidskrift att skriva ett mindre reportage om skiftesreformatorn Rutger Macklean, som levde och verkade på Svaneholm under decennierna runt sekelskiftet 1800. Det är ett synnerligen betydande avtryck Macklean lämnat efter sig – skiftesreformen var fullständigt avgörande för 1800-talets modernisering av det svenska samhället – men något särskilt upphetsande reportageuppdrag är det ju inte, tänker historikern.

Men där, i slottets dammiga bibliotek hittar historikern något sensationellt: hyllorna är fulla av skrifter från den franska revolutionen, pamfletter, texter av Robespierre, den republikanska författningen av 1794 och agitatoriska skrifter. Historikern bläddrar förundrat igenom handlingarna och inser snart: Rutger Macklean var ingen agrar byråkrat – hans vision för att förändra jordbrukets organisation grundades på revolutionära idéer: »som om han troget följt jacobinernas bana ända till dess de sista av dem förintades under Napoleon», skulle historikern skriva senare.

Macklier-Rutger_1098446

Rutger Macklean

 

Per Nyström, för så hette han, historikern som kom att bli en betydande politiker, publicist och sedermera landshövding i Göteborg och Bohuslän, publicerade sin artikel i Ord&Bild 1942. 50 år senare inleder Ragnar Lyth arbetet med TV-serien om Rutger Macklean, enligt regissörens utsago direkt inspirerad av Nyströms essä i Ord&Bild. Serien gick i 4 avsnitt julen 1993, med Henric Holmberg briljant som den ambivalente revolutionären som tvingade sina arrendebönder att splittra byn, och slå ihop sina tegar till större åkrar. Kulturtidskrifter kan alltså jobba långsamt. Och akademikerns s.k. »tredje uppgift» kanske inte bara ska avläsas i snabbt inkasserade meritpoäng från de rätta publikationerna.

Så: är detta skäl nog att behålla kulturstödet till tidskrifterna? Låt mig säga detta: jag är övertygad om att en stor del av dagens utbud, såväl i dagspress- som tidskriftsformat, inom en inte alltför lång framtid kommer att distribueras helt och hållet digitalt. Jag är i stort sett positivt inställd till denna skiftesreform (eller ska vi säga »skriftesreform»?), inte minst av miljöskäl: färre träd fälls, transporter över långa avstånd blir överflödiga, och – kanske mest intressant – nya publikationsformer kan i en mix av texter, ljud, rörliga bilder och hyperlänkar bereda plats för nytt tänkande också kring sådana saker som kultur, historia och samhällsdebatt.

Allt detta är bra. Men detta är ju inte tanken bakom det framlagda förslaget. Det är ingen långsiktig strategi för att omforma vårt publicistiska landskap, ingen pedagogisk reform för att fostra nya sorters läsare även bland de av oss som älskar det taktila bläddrandet i de av trycksvärta doftande magasinen – nej det är en reform som stinker av tankegods om att den utsatte hittar sina egna vägar när tumskruven dras åt. Det finns en aforism som tillskrivs Margret Thatcher: »Kulturarbetare är lustiga. Ge dem lite pengar, och de genomför ett projekt. Ge dem inga pengar alls, och de genomför samma projekt». Där är vi nu. Kulturtidskrifterna förväntas genomföra sitt opinionsbildande, granskande och analytiska pensum på fritiden. Som en hobby.

Detta är förstås en dröm för en regeringsbildning (oavsett politisk färg) som vill genomföra nedskärningar utan att behöva höra rösterna från de som kläms. Och nu syftar jag inte i första hand på rösterna från de kulturarbetare (för de är ganska få, trots allt) som blir av med sin inkomst ifall detta förslag blir verklighet: jag syftar på de röster som tidskrifter som Glänta, Ord & Bild, Peqoud, Bang, m.fl. låtit komma till tals genom djuplodande, ifrågasättande, historiserande, dagsaktuella, positiva, negativa, konstruktiva, reaktiva, proaktiva reportage, artiklar och övriga verksamheter som tidskrifterna ägnat sig åt – ty de flesta tidskrifter är inte enbart publicistiska organ, de är noder kring vilka det upprättas kluster av aktiviteter som är helt oundgängliga i ett demokratiskt, pluralistiskt och levande samhälle.

Ett av tankesmedjan Humtanks arbetsområden är av mer visionärt-spekulativt slag. Det handlar om att föreställa sig humanioras ställning 2050 – och hur man ska nå dit. I skenet av denna vision ser jag gärna ett långsiktigt strategiskt arbete från kulturdepartement, kulturråd och tidskrifterna gemensamt kring frågor om hur kultur- och samhällsdebatt ska föras vidare i en digital tillvaro där tidskriftens papperskopia kanske blir en mer underordnad produkt och de digitala plattformarna utnyttjas för att skapa nytt kritiskt tänkande.

Detta är viktiga frågor. Men de löses inte med Thatcherismer. Vi måste också vara medvetna om att en digital tidskrift som vill vara något mer än en samling pdf-filer på webben inte är gratis den heller. Skulle satsningarna utebli ser jag istället en ny och betydligt bistrare bild framför mig: en kulen vinterkväll i februari anländer en historiker till det som en gång var Litteraturhuset i Göteborg. Lokalen inhyste på sin tid flera tidskriftsredaktioner, som Glänta, Ord&Bild och Paletten. En snålkall vind drar in över de tomma skrivborden, datorer med arkeologiskt värde står fortfarande kvar på sina platser. Locket till en A3-scanner hänger löst i sin sista länk. Historikern finner till sin förvåning något sensationellt: detta var ju inte bara en festlokal för håglösa kulturarbetare – det här var lokaler präglade av konstnärligt, kritiskt och konstruktivt tänkande. Historikern börjar genast fundera på en ny vinkling på sin artikel.

Ja, om det nu år 2050 överhuvudtaget finns några historiker. Eller ens artikelförfattare. Det känns om om kulturpolitiken har ett vägval från och med nu.

film-blade-runner3

Historiker i öde kontorslandskap