Kulturarvet och illusionen om politisk korrekthet

av Anna Sofia Rossholm


 

I dag har utredningen om världskulturmuseernas framtid lämnats över till regeringen. Arbetet har omgärdats av farhågor och kritik. Ett flitigt delat exempel är en debattartikel i Svenska dagbladet där Ola Wong riktar in sig på frågan om kulturarv och museipolitik.

Wong menar att det sker en stark politisering av kulturarvet på museer idag, vilket går stick i stäv med museers uppdrag att bevara och förmedla kunskap om historien. Huvudexemplet är etnografiska museets utställning Playground, där berättelser från hbtq-personer får plats.

Det är bra att frågan om kulturarv får plats i debatten och att museernas roll som folkbildare och bevarare av det historiska arvet diskuteras. Men det hade varit bättre om Wong varit lite mer påläst på dagens kulturarvsforskning i sitt debattinlägg, ett stort gediget forskningsområde såväl internationellt som i Sverige.

I förra veckan hade jag förmånen att moderera ett samtal på Historiska museet om ett färskt bidrag från detta forskningsområde, nämligen boken Älskade museum: Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare av Charlotte Hyltén-Cavallius och Fredrik Svanberg. Boken gör en genomgång av vad som visas och berättas på museer i Sverige idag med fokus på frågor om nationalism, religion och mångfald.

kulturarv2

Kulturarvet: en fråga om mångfald. (Aya Irini, Medelhavsmuseet, Stockholm)

Författarna visar på två aspekter som är viktiga i sammanhanget: för det första är kulturarv per definition ett urval som ger en viss tolkning av historien. Det finns visserligen sann och falsk historieskrivning, men det finns ingen historieskrivning som är helt neutral, som inte ser på historien ur det ena eller andra perspektivet. För det andra är det rådande perspektivet i dagens museipraktik långt ifrån ”PK”. Tvärtom har de flesta utställningar ett perspektiv som bygger på en traditionell norm med den vite heterosexuelle mannen i centrum. Utställningen på Etnografiska museet är alltså ett undantag från den norm som råder på svenska museer idag, ett försök att beskriva och berätta om världen utifrån andra perspektiv än de som dominerar.

En viktig del av studien handlar om hur kulturarv och museer diskuteras av ultranationalistiska grupper och högerextremister. Ett exempel är utställningen om Vikingar på historiska museet som kritiserades starkt av dessa grupper. Skälet var att det stod i informationstexten att ”Sverige” som nation inte fanns under vikingatiden. En ganska enkel faktauppgift som reviderar en nationalromantisk historieskrivning där nationen Sverige var ett faktum redan i vikingakulturen. Det är ett av många exempel på att historieskrivning är en pågående process i samtiden, där tidigare berättelser ständigt revideras.