Hur kan humaniora göra sig relevant, påverka och sätta avtryck i det offentliga samtalet? Det finns många bra sätt förstås.

Helt nyligen blev det diskussion och rabalder kring nyutgåvan av Svenska Akademiens Ordlista (SAOL 14), som starkare än i tidigare upplagor markerar mot problematiska ord som »neger» och »zigenare». Skälet till att ordlistans normativa anspråk skärps är enligt huvudredaktören Sven-Göran Malmgren »stämningar och debatter i samhället».

Mary Wollstonecraft (1759-1797), en pionjär inom kritisk oordning.

Mary Wollstonecraft (1759-1797), en pionjär inom kritisk oordning.

Utmärkt, tyckte somliga. Andra hävdade att Svenska Akademien inte ska tukta och förmana. Åter andra invände: Har inte Svenska Akademien och andra språkvårdande institutioner alltid gjort just det?

Överförd på humaniora blottar diskussionen ett viktigt men svårhanterligt spänningsförhållande. Det är relationen mellan deskription och kritik. Ska litteraturforskaren ställa samman och beskriva eller rangordna, värdera och kritisera? Ska språkforskaren sakligt rekonstruera regler och beskriva språkbruket eller (också) kritisera detsamma?

Helt säkert finns det skillnader mellan discipliner. Genusvetenskap exempelvis är till sitt väsen en kritisk syssla. (Notera att mitt ordval, »väsen», mycket väl skulle kunna kritiseras för att avslöja en essentialistisk hållning…). Men än mer har det hela att göra med grundläggande kunskapsteoretiska antaganden och föreställningar om vad humanvetenskap borde vara. Finns det något sådant som neutral deskription eller analys? Kan man alls definiera ett forskningsobjekt utan att göra en värdering? Vad vill vi egentligen med humaniora?

Med diskursanalys, postkoloniala studier och andra kritiska företag har partitagandet fått sin hemortsrätt i humaniora och annan forskning. Men inte alla är med på det kritiska tåget, och så måste det få vara.

I Tyskland finns ett i mitt tycke utmärkt exempel på hur språkforskningen kan påverka samhällsdebatten, initiativet Unwort des Jahres, »Årets icke-ord». Varje år korar en jury bestående av namnkunniga lingvister och publicister ett särskilt problematiskt ord som florerat i allmänspråket. Nyligen utsågs Lügenpresse (»lögnarpress») till 2014 års Unwort.UNWORT

Ordet började användas på bred font i de demonstrationer som samlade tusentals människor i Dresden under parollen Pegida (Patriotiska européer mot islamiseringen av västerlandet). Men Lügenpresse har en längre historia än så. Det användes också som slagord av nationalsocialisterna i Tyskland för att giftstämpla oberoende medier. Möjligen var inte särskilt många av Pegidas demonstranter medvetna om ordets historiska rottrådar och betydelser. Därför var det viktigt att kritisera och problematisera, enligt Unwort-juryn.

Unwort des Jahres har inte som syfte att censurera språkbruket. Däremot vill man skärpa uppmärksamheten på hur språkbruk och värderingar hänger ihop. Det överordnade målet är att höja den språkliga sensibiliteten. Juryn tillämpar ett antal kriterier som icke-orden ska uppfylla. Bland annat måste de strida mot människovärdesprincipen. Av det kan man, tycker jag, lära sig en viktig sak. Den som ägnar sig åt kritik i kraft av sin vetenskapliga kompetens eller position bör noga redogöra för sina utgångspunkter. Då kan också kritiken kritiseras.