Karolina Christopher: Filosofi i skolan är ett smart drag

Humtank-bloggen har under hösten uppmärksammat filosofi för barn och ungdomar. För att fördjupa diskussionen och visa hur det kan gå till i praktiken har vi bett Karolina Christopher, som undervisat filosofi för barn i London, att skriva om sitt arbete. 

Under förra läsåret hade jag förmånen att arbeta med filosofi för barn, huvudsakligen 11-åringar, på en secondary school i London. Undersökningar har visat att när barn får ägna sig åt filosofi, får det även positiva följder för deras utveckling i andra ämnen såsom matte och läsning. Barn i alla åldrar kan fundera över filosofiska frågor, och många menar att filosofi borde vara ett ämne som inte bara studeras av ett fåtal på gymnasie- eller universitetsnivå. Detta hade min rektor tagit fasta på och bestämt att filosofi skulle införas på schemat, kanske inte enbart som en ytterligare strategi i jakten på förbättrade examensresultat i det brittiska klimat där skolor skoningslöst jämförs med varandra i årligt publicerade league tables.

När jag tillträdde min tjänst som lärare i psykologi på skolans nyöppnade gymnasium, blev jag tillfrågad om jag även ville åta mig ovan nämnda projekt. Det kändes som ett spännande erbjudande; det fanns inte någon fastställd läroplan för filosofi, och jag skulle få fria händer. Kruxet var att det inte heller fanns något läromedel, men efter en stunds botaniserande i bokhandeln införskaffade jag ett exemplar av Children’s Book of Philosophy, som fick utgöra grunden för läromaterialet. En annan utmärkt resurs fann jag i The Philosophy Shop.

avicenna

AVICENNA (IBN-SINA), PERSISK FILOSOF. VAD HAR HAN ATT SÄGA MELLANSTADIEBARN IDAG?

För att barnen skulle få en inblick i filosofins olika områden ordnade jag lektionerna runt olika teman. Vi gav oss i kast med etik: ”Vad skulle du göra om du hittade en ring som gjorde dig osynlig?” (majoriteten skulle stjäla skor i sportbutiken – förutsatt att det de tog i också blev osynligt), politisk filosofi: ”Är människor och djur lika värda?”, och religionsfilosofi: ”Vad händer när vi dör?”. Vidare estetik: ”Vad är konst?”, kunskapsfilosofi: ”Vad vet vi egentligen?” och medvetandefilosofi, där den persiska filosofen Avicennas tankeexperiment med den flygande mannen väckte ingående diskussioner.

Jag undvek att lära ut vedertagna filosofiska argument. Istället ville jag främja elevernas förmåga att formulera sina egna åsikter, använda fantasin, samt lyssna till andras ideer. Inledningsvis var de förbryllade över att inget svar är rätt eller fel. Inte ens läraren vet säkert! Detta tillstånd förbyttes snart i entusiasm: Alla kan vara med och föreslå något! Filosofitimmarna fick en anda av tankefrihet. Och jag förundrades över hur eleverna växte. Som när en pojke som haft svårt att koncentrera sig plötsligt åstadkom ett existentiellt mästerverk. I sin spretiga handstil hade han reflekterat över den flygande mannen:

Var är jag? Lever jag fortfarande? Existerar jag ens? Var är mina armar? Jag hör inget och känner ingen lukt. Jag tror jag är i himlen! Det känns som om jag är död men jag vet att jag lever för jag andas. Efter det här ska jag ta hand om min familj och älska dem. Om jag nånsin återvänder. Jag hänger i luften och kan inte röra mig. Jag vet inte var jag är. Men jag kan tänka!


 

Karolina Christopher har läst en BSc i psykologi, är utbildad lärare och har under många år undervisat elever i åldersgruppen 11-18 i Londons innerstadsskolor. För närvarande skriver hon på sitt examensarbete på magisterutbildningen MA Psychotherapy and Counselling.