I ljusets hastighet mot framtiden

Wilhelm von

Jonas Ingvarsson & Jesper Olsson

I den budgetproposition som regeringen presenterar idag gömmer det sig – på sidan 308 i del 16 om ”Utbildning och universitetsforskning” – ett beslut om att dra in det finansiella stödet till de så kallade Medelhavsinstituten. Det vill säga, forsknings- och kulturinstituten i Aten, Istanbul och Rom (samt villan i San Michele). Det handlar sammanlagt om en besparing på cirka 10 miljoner kronor om året.

Eller besparing? Givetvis ska pengarna ta vägen någon annanstans. Och av sammanhanget att döma tycks den lyckliga vinnaren vara: ESS. Det vill säga, European Spallation Source, den gigantiska naturvetenskapliga forskningsanläggning som är under uppförande i Lund och som beräknas kosta 1,8 miljarder att bygga och 140 miljoner om året att driva – räknat i euro, alltså.

Tio miljoner kronor är mot den bakgrunden en försvinnande liten summa. Ett ekonomiskt motiverat beslut? Knappast. Det är en symbolisk operation och ser ut som en kraftfull ideologisk markering, lätt att koppla samman med nedläggningarna av klassiska språk under senare tid. Slutsats: det är inte det förflutna utan framtiden vi ska satsa på – och framtiden i form av avancerad teknologi och naturvetenskap.

Man behöver inte tala om ursprung eller ”kulturella vaggor”. Sådana finns det gott om. Och allt som medelhavsregionens berättelser, bilder och byggnader erbjuder är förstås inte av godo. Men ska vi kunna förstå hur vi har hamnat där vi befinner oss idag – i en elektroniskt sammankopplad och samtidigt djupt splittrad värld, något som dagens Mare nostrum påminner om – så måste dessa historier och det som har följt på dem förvaltas, uttolkas och omtolkas.

Lampedusa (Italy) Mare Nostrum operation, aerial view zenith of the cemetery of boats shipwrecked migrants arriving in the sea of Lampedusa 2014-05-29 © Massimo Sestini

”Kyrkogård” för flyktingbåtar på Lampedusa. Foto: Massimo Sestini

Om vi nu en gång ska avfyras mot framtiden i snudd på ljusets hastighet, då ligger några gamla byggnader vid Medelhavet kanske inte mitt i skottlinjen. Problemet är att vi inte kommer att begripa ett smack av denna framtid om vi förlorar kontakten med det förflutna. Vad betyder den? Vad ska vi göra med den när den väl är här? För att kunna förstå det, och rent av vilka ”vi” som ska förstå, egentligen är – för det krävs ett levande samtal med det förflutna av det slag som förs på Medelhavsinstituten.

Men inte nog med det. Om vårt kulturutbyte med medelhavskulturen begränsas går vi också miste om möjligheten att till fullo begripa de omvälvningar som hela den europeiska kontinenten står inför idag. Den kulturella dialogen handlar inte bara om kulturarv och antik historia utan också om samtidens utmaningar: om synen på språk och översättning, om migration och ekonomiska reformer, om likheter och skillnader i relationen till globalisering, digitalisering och konflikthantering. Om detta – det förflutna och samtiden – talar man på Medelhavsinstituten. Därför måste de också i framtiden finnas kvar.

Vi hoppas innerligt att regeringen har en tanke om hur detta ska gå till.