Hur kan humaniora möta klimatförändringarna?

(cc) Barbara Walsh, Flickr Är flodvågen en lämplig metafor för migration?

Den stora och komplexa frågan i rubriken var också titeln på ett samtal jag förde med en kollega på bokmässan i Linnéuniversitetets monter. Mitt svar var påverkat av en bok jag nyligen läst, nämligen The Shock of the Anthropocene: The Earth, History and Us, skriven av de franska historikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz. Först efter att ha läst den boken förstår jag nämligen på djupet humanioras roll för att möta klimatförändringar, skriver Anna Sofia Rossholm i en reflektion.

Jag har på den här bloggen och i andra sammanhang argumenterat för att humaniora kan bidra med perspektiv på klimatfrågorna på samma sätt som humaniora kan bidra med perspektiv på i princip alla samhällsfrågor. Det stämmer visserligen, men klimatförändringarna kräver något mer, nämligen att vi tänker om kring själva uppdelningen mellan human- och naturvetenskaper.

Vi lever i en klimatpåverkande kultur och därför måste klimatforskning innehålla kulturanalys. Det leder också till en förändrad humaniora. Eftersom människan som kulturvarelse påverkar geologiska processer måste humanister analysera kulturfenomen i relation till hur naturen påverkas av desamma.

Författarna till The Shock of the Anthropocene kommer till slutsatsen att antropocen, alltså den historiska period när människans handlingar påverkar klimatet i hög utsträckning, innebär slutet för uppdelningen mellan geologi och historia som skilda ämnesdiscipliner. Paradoxalt nog betyder det att framtida historieskrivning går tillbaka till tankar som liknar förmoderna myter om människa och natur. Likt i den bibliska historieskrivningen där jorden och människan skrivs in i en och samma berättelse måste människan i framtidens vetenskap betraktas som del i berättelsen om jorden och naturen.

Winter

isarna smälter av människans framfart. kultur och natur hänger ihop!

Antropocen är ett begrepp som för drygt ett decennium sedan introducerades i geologin, och har under senare år blivit ett av kultursfärens och filosofins buzz-words. I svenska sammanhang kan konsthallen Röda stens utställningar med temat antropocen nämnas, eller Jonas Grens uppmärksammade diktsamling Antropocen: dikt för en ny epok (2016) och Dramatens uppsättning Antropocen – människans scen. Enligt författarna till The Shock of the Anthropocene är det ingen slump att just det här naturvetenskapliga begreppet migrerat från naturvetenskapen till kultursfären och filosofin. Det är ett begrepp som sammanför jorden och människan och därmed jordens och människans vetenskapliga domäner. Det är en term som ger moderniteten en geologisk betydelse.

The Shock of the Anthropocene är ett gediget forskningsarbete som framförallt gör upp med myten om ”det ekologiska uppvaknandet”, alltså att miljöaktivism och miljömedvetenhet är något nytt. Med exempel från politik, filosofi och vetenskap från sent 1700-tal och framåt visar författarna att tänkare genom hela den moderna historien varit högst medvetna om att industrialiseringen, överkonsumtion och global handel påverkar miljö och klimat.

Beskrivningen av antropocenbegreppets betydelse för förhållandet mellan humaniora och naturvetenskap är inte lika tydligt framskriven i boken, men ett minst lika viktigt bidrag till kunskap om historiska och filosofiska perspektiv på ekologi.

När jag ser mig omkring i forsknings- och universitetsvärlden är det tydligt att vi inte kommit särskilt långt i den utveckling som The Shock of the Anthropocene beskriver. Visst växer det fram tvärvetenskapliga forskningsprojekt, men fortfarande saknar många utbildningar perspektiv där jordens begränsade resurser är en ram för analys. Fortfarande är ekokritik och post-humanism ämnen som framförallt diskuteras inom humaniora medan naturvetarna levererar fakta om global uppvärmning och utsläppsnivåer i atmosfären. Kanske kan den viktigaste insatsen för klimatforskningen vara att skapa bättre förutsättningar för dialog mellan ämnen och vetenskapstraditioner.