Humanistisk kunskapsspridning behöver bättre infrastruktur

Samverkan och kunskapsförmedling behöver knytas starkare till lärarens och forskarens vardagliga arbete och få en tydligare plats i tjänstestrukturer. När det kommer till nya former av kunskapsspridning kan inspiration hämtas från ambitiösa projekt som The Conversation, skriver Humtanks Jesper Olsson, som också är en av författarna till den nyutgivna rapporten Kunskapens nya rörelser.

Frågan om hur kunskap produceras, cirkulerar och omsätts hör till samtidens mest brännande. Varje dag konfronteras vi med bilder och berättelser på sociala medier, i tidningar och tv som vill lägga beslag på vår uppmärksamhet och göra anspråk på sanning. Lika ofta punkteras sådana anspråk. Inte sällan på ett brutalt sätt. Marx gamla sentens om att all fast förflyktigas tycks mer träffande än någonsin.

Desto viktigare då att fundera på vad kunskap är och hur den kan sättas i rörelse i samhället. Det senare är ambitionen i en nyutkommen skrift – kalla det rapport, om ni vill – som jag varit med om att skriva, tillsammans med Katarina Bernhardsson (Lunds universitet) och Jenny Björkman (Riksbankens Jubileumsfond) under ledning av Johan Östling (Lunds universitet och SCAS). Titeln är Kunskapens nya rörelser. Framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan och dess sikte är riktat mot de utmaningar som humanvetenskaperna står inför när det gäller samverkan och utåtriktad förmedling av akademisk kunskap.

Det direkta incitamentet till projektet var en konferens som samarrangerades av Vitterhetsakademien, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet under våren 2014 om villkoren för forskning inom hum-sam i stort. Den mer övergripande bakgrunden står emellertid att finna i de omfattande förändringar som ägt rum när det gäller villkoren för förmedling av kunskap och information under de senaste decennierna.

(CC) Rupert Ganzer, Flickr

HUr kan den humanistiska kunskapen cirkulera bättre?   (CC) Rupert Ganzer, Flickr

Å ena sidan handlar det om en räcka processer i akademin, som accentuerat det ”interna” kommunikationsflödet på bekostnad av det utåtriktade. Å andra sidan handlar det om en snabb och drastisk förändring av den offentlighet som präglat moderniteteten, främst framkallad av digitala medier, vilken lämnat bakom sig nedlagda tidningar och ”filterbubblor”. Om det senare låter tillspetsat, råder det ingen tvekan om att den roll som exempelvis kultursidorna spelat för delandet av kunskaper i, låt säga, historia och filosofi har kommit att förändras radikalt.

Men digitala medier bär också på möjligheter och oanade potentialer. Dessutom är den samtida mediesituationen mycket mer än digital – till exempel lever pappersboken, trots dystra profetior, vidare. I Kunskapens nya rörelser lyfter vi fram vad som kan och bör göras under rådande villkor. Bland annat betonas behovet av ett fortsatt finansiellt stöd för bekanta publikationsformer som den tryckta tidskriften och monografin (som en alltjämt unik kunskapsform), liksom för den starka folkbildande verksamhet med föreläsningar på museer, bibliotek och liknande som länge karakteriserat humanistisk samverkan.

Därutöver finns helt nya plattformar och arenor att utforska och utveckla: experimentella digitala publikationer och metodutvecklande öppna labbmiljöer där universitet och museer, exempelvis, kan samarbeta. Eller ambitiösa projekt med forskare, journalister och redaktörer som The Conversation, en internationell digital publikation som lyckats legera beskrivningen av ny forskning och nya rön med ett tilltal riktat mot bredare och mångfasetterade publiker.

Vi betonar vidare hur viktigt det är att samverkan och kunskapsförmedling knyts starkare till forskarens och lärarens vardagliga arbete, att det som en gång kallades för akademikerns tredje uppgift (vid sidan av forskning och undervisning) betonas mer. Till exempel genom att redaktionella miljöer skapas på lärosätena eller genom att samverkan får en mer erkänd roll i tjänstestrukturen. Ett enkelt exempel på det senare vore att underlätta dokumentationen av samverkan i arkiveringssystem som Diva.

Sammanfattningsvis och mer övergripande handlar allt detta om att man förmår tänka nytt kring den kunskapens infrastruktur som byggs för framtiden, och som rymmer så mycket mer än teknisk apparatur och databaser. Det handlar om en omfattande och komplex infrastruktur som ombesörjer samhällets omedelbara behov och samtidigt lämnar utrymme för kunskapens oförutsägbara vägar. I en sådan struktur har samverkan och kunskapsspridning en given plats.


 

Kunskapens nya rörelser. Framtidens humanistiska och samhällsvetemskapliga samverkan kan laddas ned från RJ:s hemsida. .

Se även artikelserien ”Kunskapens nya rörelser” i Svenska Dagbladet, där några av rapportförfattarna med flera skribenter behandlar frågor som aktualiseras i rapporten.