Humanister borde intressera sig för infrastruktur

Frågan om humaniora behöver digitala infrastrukturer är egentligen felställd, skriver Humtanks Isak Hammar i en reflektion från en konferens på temat. Frågan är istället om och hur humanioraforskare arbetar aktivt för att definiera framtidens digitala utmaningar och lösningar.

Tillhör traditionell humanistisk forskning det förflutna? Den medvetet provocerande frågan genomsyrade den konferens som årligen anordnas av ECHIC (European Consortium for Humanities Institutes and Centres) och som i år gick av stapeln i Leuven 4-6 april. Årets tema var tidstypiskt: Research and Dissemination Infrastructures for the Humanities. Frågan om infrastrukturer har blivit allt vanligare, både hos forskningsfinansiärer, bibliotek och enskilda forskare – såväl inom akademin i stort som inom humaniora mer specifikt. Även Humtank berör frågan i en kommande rapport om framtidens humaniorautbildningar.

Varför, kan man fråga sig?

Anledningarna är flera men bottnar i det digitala tidevarv vi lever i också som forskare och lärare. Mer specifikt kan man säga att allt eftersom frågor om öppen vetenskap – det vill säga, enkelt uttryckt, öppen tillgång till forskningspublikationer och forskningsdata – drivs allt mer framgångsrikt på EU-nivå, så följer av hävd också frågan om hur de digitala infrastrukturerna ska se ut för att hantera denna omställning. Vilka resurser behövs för att hantera och utnyttja den forskning som utförs idag, digital såväl som ”icke-digital”?

Om inte humaniora ska hamna på efterkälken och (underförstått) gå miste om en massa pengar så bör frågorna lyftas nu.

För vissa forskare inom humaniora är digitala infrastrukturer vardagsmat och något som upptar en stor del av det dagliga arbetet, för andra forskare är sådana frågor inte lika närvarande. Hursomhelst drivs frågorna på hög forskningspolitisk nivå. I sådana sammanhang brukar humaniora och samhällsvetenskap bli tämligen styvmoderligt behandlade (och alltså dessutom ofta hopbuntade vilket medför sina egna problem). Inte minst därför ansågs frågan angelägen på konferensen: om inte humaniora ska hamna på efterkälken och (underförstått) gå miste om en massa pengar så bör frågorna lyftas nu.

Men vad är det som åsyftas när det talas om digitala infrastrukturer? Både gammalt och nytt kanske man kan säga. En av paneldeltagarna på konferensens slutdiskussion poängterade att man i sammanhanget inte får glömma alla de ofta humanistiskt präglade infrastrukturer som funnits i hundratals år. Bibliotek, arkiv, museum, förlag, publiceringskanaler etc. är exempel på infrastrukturer som vi dagligen använder och som blir alltmer digitala till sin natur. Samtidigt upplevs dessa som otillräckliga för att hantera en alltmer komplicerad koordinering mellan och inom länder.

(cc) Christian Henking, Flickr
hur går det med digitaliseringen i humaniora?

Till dessa mer lättigenkännliga infrastrukturer finns numera bland annat nätverk för digitala metoder och verktyg som DARIAH, repositorier för forskningsdata och Open Access-publikationer samt länkning och enhetlig uppmärkning av digitaliserade materialsamlingar. Ett exempel på det sistnämnda är Europeana som består av 50 miljoner objektbeskrivningar av kulturföremål tillhandahållna av tusentals kulturarvsinstitutioner runt i Europa. Fokus ligger i dylika satsningar ofta på att möjliggöra (åter)användning, nya tillämpningar och synergieffekter av forskningsresultat. En demokratisk vision är ofta påtaglig. Forskningsresultat ska spridas utanför akademins väggar.

Brännande frågor i sammanhanget gäller ”hållbarheten” (sustainability) på digitala samlingar, livslängden på digitala format och den långsiktiga tillgängligheten på digitala forskningsresultat. Koordinering mellan lärosäten och projekt medför därtill ofta problem. En annan utmaning är hur man ska gå från projektbaserad finansiering till mer långsiktig sådan. Ett exempel på svårigheterna med detta var projektet att skapa ett digitalt arkiv över Edmund Husserl, där de initialt planerade digitala lösningarna för att kunna analysera filosofens efterlämnade forskningsanteckningar fick ge vika för en mer enkel digitaliseringslösning när finansieringen tog slut.

Digitala metoder kan exempelvis möjliggöra text- och bildjämförelser som källmaterial i fysisk form inte tillåter. Dessutom kan de infrastruktursatsningar som görs – exempelvis inom digitalisering – styra forskningen i en viss riktning.

Nästa fråga blir om det finns eller behöver finnas specifika humanistiska infrastrukturer. Om detta var nog de flesta på ECHIC:s konferens rörande överens. Humanistiska infrastrukturer måste spegla den humanistiska forskningens villkor som utmärks bland annat av en bredd i såväl frågeställningar som forskningsmål samt av ett diversifierat källmaterial. Därtill lyftes argumenten att monografin och tidskriften har en mer central plats i forskningsprocessen än inom andra vetenskapsgrenar och att kulturarvsinstitutionerna spelar en unik roll inom humaniora. En spännande infallsvinkel som återkommande dök upp var möjligheten att höja humanioras synlighet och därmed dess status genom digitala infrastrukturer. Humanioras infrastrukturer behöver vända sig utåt mot allmänheten och inte bara inåt mot akademin, som något uttryckte det.

EUROPEANA: MILJONTALS MUSEIFÖREMÅL PÅ KLICKAVSTÅND

Finns det någon skillnad mellan traditionell och digital forskning? Det var ytterligare en fråga som genomsyrade konferensen i Leuven och som tenderar att överlappa frågan om digitala infrastrukturer. Svaret torde i vanlig ordning vara både ja och nej. Nej, eftersom det digitala i första hand kan (och ofta de facto) betraktas som hjälpmedel och verktyg för att nå hävdvunna mål inom humanistisk forskning. Ett exempel som dök upp var möjligheten att stärka en kvalitativ analys med kvantitativa data på ett annars svåröverskådligt material. Men man kan också svara ja på frågan eftersom digitala metoder och verktyg kan leda till att forskare ställer nya frågor. Digitala metoder kan exempelvis möjliggöra text- och bildjämförelser som källmaterial i fysisk form inte tillåter. Dessutom kan de infrastruktursatsningar som görs – exempelvis inom digitalisering – styra forskningen i en viss riktning.

För en del humanioraforskare kan nog dessa frågor upplevas som fjärran det egna arbetet. Få humanioraprojekt, poängterades i ett av föredragen, har infrastrukturella byggen som sitt huvudmål. Forskare i allmänhet och humanistiska forskare i synnerhet, konstaterades det även under konferensdagarna, är ”creatures of habit” och är fokuserade på den egna uppgiften och karriären. Sällan har man tid eller incitament att lyfta blicken. Under sin keynote-föreläsning om omställningen mot öppen tillgång till vetenskapliga monografier betonade Martin Paul Eve till exempel vikten av att erbjuda alternativ för publicering som inte innebär att forskaren måste bryta sitt invanda mönster. Det, menade han, var bästa sättet att nå resultat.

Behöver då slutligen humaniora digitala infrastrukturer? Ett sätt att bemöta denna fråga är att betrakta den som felställd. Digitala infrastrukturer finns och kommer att fortsätta utvecklas. De berör också i högsta grad ”icke-digital”-forskning, dels för att effektivisera forskningsprocessen och dels för att forskningens resultat ska få spridning och genomslag. Frågan är väl bara om humanister vill vara med på tåget. Som en av paneldeltagarna vid konferensens avslutande diskussion påpekade så har digitala infrastrukturer potential att verka i en mängd olika riktningar. De kan vara inkluderande eller exkluderande. De kan vara dynamiska eller statiska. De kan förstärka invanda tankemönster eller stimulera till nya perspektiv. Av den anledningen om inte annat måste humanistiska forskare visa intresse för frågor om infrastruktur. För om inte vi är med och formulerar behoven och kraven är inte bara risken att vi står kvar på perrongen när tåget lämnat stationen, utan även att andra utformar framtidens förutsättningar för att bedriva humanistisk forskning. Och kanske också vilka själva forskningsfrågorna kan och inte kan vara.