Humaniora och politik

Jonas Ingvarsson

Nyligen sände Vetenskapsradion Forum i P1 ett inslag med litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson som berättade om deras nya bok Statsministerns sommarläsning. Boken behandlar dagens (mediala) relation mellan politiker och skönlitteratur. Jag har inte läst boken, eftersom den inte fanns i närmaste boklåda. Mellan hyllorna för ”Konst”, ”Politik och Samhälle”, ”Sport och Fiske”, ”Musik” och ”Självbiografier” letade jag förgäves efter en hylla med rubriken ”Litteratur”. Se där ett tecken i tiden.

Statsministerns sommarläsning

Nå, en utgångspunkt i inslaget var reaktionerna på Fredrik Reinfeldts i ett tal 2011 uttalade beundran för deckarförfattaren Camilla Läckbergs Fjällbacka-mysterier. Kritiken lät inte vänta på sig, och på många kultursidesspalter förfasade man sig över den simpla smak som statsministern för ett upplyst land som Sverige kunde ge uttryck för. I ungefär samma veva gjorde dåvarande socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt ett par kulturpolitiska utspel som tydligt skulle markera att det en Bourdieu-läsare skulle kalla hans kulturella kapital stod högre i kurs än statsministerns. Kontentan av inslaget i Vetenskapsradion, som innehöll flera intressanta exempel, var att även om statsråden kanske inte har samma självklara förhållande till kulturelit och klassisk bildning som en Olof Palme kunde uppvisa, så intar litteraturen trots allt en viktig roll i dagens politiska diskurs – skrivande politiker visar sig till exempel gärna på Bokmässan i Göteborg.

Forslids och Ohlssons iakttagelser är ju såväl glädjande som oroande. Glädjande att ett av våra humanistiska favoritobjekt, litteraturen, trots allt fortfarande har en politisk betydelse. Oroande, eftersom det vi kallat ”klassisk bildning” tycks ha fått stryka på foten för ett mer nöjesinriktat läsande och skrivande. Dagens politiker skyltar hellre med populärkulturell kompetens än med finkulturell dito. Man visar sig hellre på sportevenemang, filmpremiärer (okej, sorry, dessa kan ju vara av såväl fin- som fulkulturell art) och rockfestivaler än på Operan, Dans- och teaterfestivalen eller en bokrelease på Rönnells. Samtidigt (och det här är ju lite känsligt numera): vi som jobbar med att analysera och relatera olika kulturella uttryck till såväl historiska som samtida kontexter vet att det finns skillnader i komplexitet mellan olika verk. Kanske skulle politiker må bra av att konfronteras med denna komplexitet lite oftare. Eller är det humanistiska forskare som brister i kompetens att lyfta fram det komplexa också i det mer populära kretsloppet?

Konstprofessorn Jörgen Svensson betonade i sin radioessä i OBS häromveckan varför konsten också måste få vara svår. Vi har”, säger han, ”skapat ett samhälle som via utbud av fördummande beskrivningar av vår existens fått ett läge där folkvalda politiker anser att en djupare beskrivning av att vara människa inte har något med verkligheten att göra.” Att det finns ”fördummande” respektive ”fördjupande” beskrivningar av konsten att vara människa, kan nog de flesta hålla med om (men jag är inte säker på att man kan enas om vilka som självklart hör till den ena eller andra kategorin). Och hur dessa skillnader i vårt kulturutbud ska beskrivas, med vilka parametrar och i vilket syfte de ska analyseras är en möjlig ödesfråga för de kulturvetenskapliga och estetiska vetenskaperna.

Ett samhälle som ropar efter ”kreativa och kulturella näringar”, menar Jörgen Svensson i samma radioessä, borde inse den resurs som det konstnärliga skapandet innebär. Men, konstaterar han, tyvärr verkar det bara som om detta i slutändan innebär att det är konstnären som ska fortbildas till entreprenör och egenföretagare; inte näringsliv och politiker som ska få fortbildning i konstnärligt skapande.

Det finns en skröna som cirkulerar nästan som en råtta i pizzan, den om att europeiska representanter för offentlighet och näringsliv spelar sten sax och påse om vem ska tvingas ha den svenske representanten till middagsbordet eftersom svensken inte kan något överhuvudtaget om kultur. Denna obildning brukar förklaras med att det inte ger någon högre ”cred” att vara bildad inom svensk näringsliv och politisk offentlighet, något som i viss mån tycks ha bekräftats av Forslids och Ohlssons undersökning.

Men ytterligare en utmaning för humaniora idag är kanske att vända på den problematiken, ty inom humaniorasektorn är det heller inte särskilt coolt att engagera sig inom de politiska organisationerna. Så vems ointresse är egentligen problemet: politikernas eller akademikernas? Behöver vi fler politiker som intresserar sig för humaniora eller fler inom humaniorasektorn som blir politiker?


 

Två PS:

  1. Jodå, jag ska beställa boken på Internet.
  2. ”Litteratur”, ”bildning”, ”konst”, ”kultur” och ”kreativitet” är inte samma sak, långt därifrån. Men de delar en sak: humanioran som produktiv reflektionsgrund.