Humaniora och politik II: Detta är inget (luft)slott

Marie Cronqvist & Johan Östling

Om man som svensk blickar utåt upptäcker man mycket snart en omvärld där humaniora har en väsentligt starkare ställning. Tyskland är ett uppenbart exempel. Det räcker med att slå upp en dagstidning, och då inte enbart någon av de största drakarna, för att bli varse att humanistisk kunskap är ett allmänintresse. En genomsnittlig dag finner man recensioner av litteraturvetenskaplig sakprosa, referat från musikhistoriska symposier och intervjuer med filosofer. Även i den bredare debatten om samhällets grundfrågor står de tyska humanisterna mycket närmare centrum än i Sverige – oavsett om det handlar om kulturarv eller stadsplanering, medicinsk etik eller högre utbildning, miljöförstöring eller Europas framtid. Men humanioras ständiga närvaro märks också i mer oväntade sammanhang.

Potsdamer Stadtschloss

Det nya stadsslottet i Potsdam slog upp sina portar i januari 2014. Det gamla, som byggdes efter fransk förebild på 1660-talet, användes som bostad av de preussiska kungarna till mitten av 1800-talet, då kungligheterna successivt övergav den gamla garnisonsstaden till förmån för den snabbt växande metropolen Berlin. Efter första världskriget förvandlades det till museum men skadades svårt i andra världskrigets slutskede. Trots protester från befolkningen återuppbyggdes det aldrig under DDR-tiden. Makthavarna såg det gamla slottet som en symbol för den preussiska reaktionen. Åren 1959–1960 sprängdes det och på dess plats uppfördes en stor rondell.

Sedan den tyska återföreningen, die Wende, har en utdragen diskussion pågått om slottet kunde eller skulle återuppbyggas. Under 2000-talet lyckades lokalpolitiska och privata intressen samverka för att få till stånd ett nytt slott. I en intressant strävan efter att uppnå historisk autenticitet modellerades den nya byggnaden på den gamla arkitekturen. Dessutom användes så mycket som möjligt av de bevarade originalelementen, däribland många hundra fasadfragment. Det första spadtaget togs i mars 2010 och under senhösten 2013 stod den nya byggnaden klar. Från och med januari 2014 har Brandenburgs delstatsparlament det som sitt säte. Den rosa- och guldfärgade, ornamenterade exteriören står i bjärt kontrast till den minimalistiskt modernistiska interiören som går i helvitt – transparensens, oskuldens, renhetens och arsenikens färg.

Ceci n'est pas un chateau

På en av fasaderna har dock någon bestämt att det ska stå: ”Ceci n’est pas un château.” Fenomenet avslöjar att tysk offentlighet står i väsentligt närmare kontakt med humanistiska kunskapstraditioner och låter dessa manifesteras i stadsbilden på ett sätt som skulle vara otänkbart i Sverige. Genom att parafrasera konstnären René Magrittes kända verk La trahison des images (1928–29) konstateras att det du har framför dig på sätt och vis är något annat än det du tror, vilket skapar en klädsam ironisk distans till äkthetsfetischismen. Det brandenburgska delstatsparlamentet blir luftslottet som sprängdes – och sedan återuppbyggdes som något annat. Med hjälp av konst och humaniora kan inte bara historien utan också samtiden på så sätt bearbetas och förstås.