Humaniora och näringsliv – mer än »Liberal Arts»?

Humanister, ska vi nöja oss med att vara en del av liberal arts education?

Häromdagen arrangerade tankesmedjan Timbro en heldagskonferens på temat Humaniora i näringslivet (28/1). Som humanioraforskare och talesperson för Humtank, var jag inbjuden att tala om humanistiska kompetenser, vilket kändes angeläget. Vid min sida hade jag en rad intressanta talare, både andra humanioraföreträdare som filosofiprofessorn Sharon Rider från Uppsala universitet och Kristoffer Soldal från Humanioraverket samt näringslivsprofiler som Pontus Braunerhjelm och Eva Swartz Grimaldi. Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan figurerade också på talarlistan som representant för näringslivet, men har också gjort sig känd som kulturförespråkare inom ekonomin, inte minst som vice ordförande i Statens kulturråds styrelse, och har infört mer inslag av humaniora och konst i kandidatutbildningen på Handelshögskolan. Strannegård pratade om vikten av att ”knyta ihop” de olika delarna av ekonomiutbildningen (som ju innehåller ganska väsensskilda ämnen såsom ekonometri och organisationsteori) med humaniora och kulturinslag, som kan vara alltifrån kortare kurser i engelsk litteratur till besök på konstutställningar. Humaniora och konst fungerar alltså som något slags holistiskt kitt för de olika ekonomiämnena ur Strannegårds synvinkel.

Näringsliv

Eva Swartz Grimaldi, Sharon Rider, Stefan Fölster och Lars Strannegård, på Timbros symposium.

Strannegård ser ur denna synvinkel, humaniora, konst och kultur som överlappande begrepp, vilket han var den förste att erkänna själv. Han är verkligen inte ensam i detta, och samtidigt som en sådan vidsyn erbjuder många öppningar för humanistiska perspektiv inom näringsliv och samhälle medför den vissa komplikationer. I den debatt som följde hotet om nedläggning av Medelhavsinstituten, som främst är forskningsinstitut, fördes exempelvis röster fram som sa att ett av problemen med värderingen av humanistisk forskning är att den uppfattas mindre som forskning och mer som en del av kultursektorn. Och varför skulle det vara ett problem? Ja, det handlar väl främst om möjligheter till forskningsfinansiering, om man uppfattas som mindre vetenskaplig än andra vetenskapsområden. Dessutom kanske den kunskap som produceras inom fältet inte värderas på samma vis med avseende på allmängiltighet. Man kan också ifrågasätta den oproblematiska kopplingen mellan den verksamhet som konstnärliga utövare ägnar sig åt och den som karakteriserar deras uttolkare – humaniora spänner dessutom över ett vidare fält än de gestaltande konsterna. Jag förstår att detta inte uppfattas som något större problem utanför den akademiska humanioran: humaniora kan vara både medel och mål för ekonomen, men är sällan eller aldrig en huvudsysselsättning, som det är för oss humanister. Statusen för deras vetenskapsområde, samhällsvetenskapen, berörs knappast av denna debatt.

Under konferensen förespråkade ett flertal näringslivsföreträdare liberal arts education, den typ av grundutbildning som ges vid amerikanska colleges där man blandar kurser i humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Specialisering sker sedan på masternivån.

Detta låter ju som en fin möjlighet för humanistisk kompetens att spridas utanför de egna reviren, men det aktualiserar samtidigt ett annat problem: det finns nämligen en risk att humaniora i näringslivet reduceras till just en del av en liberal arts-kompetens. Vi kommer få ledare i näringslivet som givetvis har gått på elitskolor som Handelshögskolan, men som breddat sig med lite kurser i litteraturvetenskap och konst. Att detta automatiskt skulle leda till önskvärda kvalifikationer som ”beslutskompetens” och ”kreativitet” som diskuterades av Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum ter sig som tveksamt för mig. Även om liberal arts-program rent kvantitativt skulle kunna gynna humaniora genom att det faktiskt tillströmmar fler studenter, så kan det också begränsa synen på humanistisk kompetens.

När dagens moderator, Lars Anders Johansson, föreslog att det kanske vore bra för humaniora om fler näringslivsföreträdare klev fram som just humanister, menade Strannegård att det nog inte var en god idé att jobba för att stärka en tydligare humanistisk identitet och dess roll i näringslivet. Istället var det bättre att argumentera för en mer mixad utbildning i liberals arts-tradition. Ja, det kan jag gott förstå, för om näringslivet får upp ögonen för alla de fördjupade kompetenser som en idéhistoriker eller konsthistoriker kan bidra med i termer av omvärldsanalys, vad en språkvetare kan göra för en företags interna och externa kommunikation, ja, då kanske framtidens företagsledare inte bara kommer att utgöras av en homogen elit med gemensam utbildningsväg utan bestå av en betydligt mer mångfacetterad grupp av individer.

Filosofiprofessorn Svante Nordin hävdade att ”humaniora handlar om idéer” och det är precis vad ett kreativt näringsliv behöver. Det rådde en bred konsensus på konferensen om att humanistisk kompetens har framtiden för sig inom näringslivet. Två frågor kvarstår: ska det vara som hjälpmedel för traditionella näringslivsaktörer eller kommer okonventionella aktörer med fördjupad humanistisk kompetens ta plats och omvandla den privata sektorn på oväntade sätt?

Den allra sista frågan som kvarstår är allra viktigast: vill humanister bryta sig in i denna nya sektor, som många traditionellt, i alla fall i Sverige, tagit avstånd ifrån?

Fanny Forsberg Lundell

Icing-on-the-cake_12

Humaniora som »Icing on the Cake»?