Humaniora och laboratoriet: om excellens och vita rockar

Från vänster: Tuomas Heikkilä, Vilja Byström, Jesper Enbom, Liisa Mayow. Foto: privat

Jonas Ingvarsson


 

Your critical theory became hypocritical theory. It is against everything in the whole wide world except the gamespace that made itself possible. But gamespace is now the very form of the world, and this world eluded your thought even as it brought home the glittering prizes. It is gamespace that won.

– McKenzie Wark, Gamer Theory, 2007

Det måste vara ett av det akademiska systemets mest uppenbara kortslutningar när man kom fram till att vetenskaplig kvalitet ska kvantifieras. Att mäta kritiskt tänkande i ett poängsamlande på citeringar och publiceringar i rätt fora – ja, det är ju så dumt att det i sig bevisar behovet av verkligt vetenskaplig kvalitet hos de som lyckats implementera dessa meriteringssystem. Men nu är vi där. Och vi sneglar nervöst på publiceringskartan efter de poänggivande tidskrifterna; hoppas ängsligt på en oväntad citering; betraktar med spänning träffarna på academia.edu.

Nick Butler och Sverre Spoelstra, bägge forskare i företagsekonomi vid Lunds universitet, beskriver i texten »Faran med excellent forskning!» (publicerad på Riksbankens jubileumsfonds hemsida) en räcka problem som uppstår när excellens mäts i poäng baserade på publiceringar och citeringar. Artikelförfattarna har granskat granskningar av excellens, för att se vilka kriterier det är som lyfts fram som berömvärda.

För att sammanfatta artikeln på rj.se så förefaller »spelet» vara en prominent metafor för den akademiska verksamheten idag. »In work and play, it is not the novel, not cinema, not television that offers the line within which to grasp the form of everyday life, it is the game», som McKenzie Wark skriver i Gamer Theory (2007). Det aktuella spelet – låt oss kalla det excellensspelet – har en mängd luckor som är ganska enkla att utnyttja för den som behärskar reglerna.

screenshot3_thumb

Gamespace – inte alltid så lättnavigerat. Bilden hämtad från spelet Monument Valley©.

Enligt Butler och Spoelstra kan det handla om att systematisera korsreferenser och medförfattarskap (man skriver under på varandras artiklar för att öka poängtilldelningen); det kan handla om tidskrifter där mer än 60% av citeringarna hänvisar till den egna publikationen (för att öka dess status); och beklämmande nog kan det handla om akademiker som sätter sina egna intressen och kompetenser åt sidan för att spela spelet och samla poäng. Artikelförfattarna ger exempel på forskare som till och med helt tar avstånd från artiklar de själva är »medförfattare» till.

Rasmus Fleischer är inne på en parallell tankegång i essän »Sökrutan, flödet och humanioras framtid», där han analyserar sökmotorernas betydelse för forskningens innehåll. Sökrutan är inte oskyldig, utan ingår – tillsammans med »den automatiska rekommendationen» – i ett komplext nät av kommersiella intressen. Academia.edu fungerar egentligen precis som Facebook härvidlag, hävdar Fleischer. I takt med att vi formulerar sökmotorvänliga rubriker på våra alster, är det den som tillhandahåller tjänsten som är den stora vinnaren på forskarens gratisarbete. Och nu tillhandahåller sajten Clickbait Dissertations dessutom förslag på hur vi gör våra titlar lite klickvänligare:

You NEED to see this hot model (NSFW) of ethnic politics and foreign policy.
Actual title: Supporting secession or maintaining boundaries: The international consequences of ethnic politics

Meet the bad-ass bards who changed the way you experience the written word.
Actual title: Anthologizing Modernism: New Verse Anthologies, 1913-53

Nå. Ett av Fleischers motförslag är ett negerande av den indexkultur som diskuteras i RJ-artikeln, d.v.s. den poängbaserade forskning som han likställer med »att ett videoklipp på YouTube får sin kvalitet validerad genom det stora antalet visningar».

Men finns det andra strategier?

Ja. Inom digital humaniora finns en riktning som närmar sig den naturvetenskapliga laborationen. Litteraturforskaren Matthew Jockers påstod förtjust under ett seminarium i Göteborg i våras att hans arbete med s.k. distant reading – d.v.s. statistiska analyser av stora mängder litterär data – äntligen gjort litteraturforskningen lika vetenskaplig som naturvetenskapen. Det handlar om insamlade data som analyseras för att sedan omsättas i en teknisk laboration genomförd av en grupp forskare. Kollektiva artiklar, snabba och såväl kvantifierbara som falsifierbara resultat. Positivismen återerövrad.

Denna form av så kallad Big Data-forskning genererar många spännande resultat, eller – i mina ögon – kanske snarare fantastiska utgångspunkter för fortsatt forskning (Jockers dataanalyser av »plot» väcker min nyfikenhet); men att humanioras framtid skulle bestå i en fullständig kapitulation inför en naturvetenskaplig doxa tror jag inte på. Humanister klär inte i vita rockar.

HumtanLab

Anonyma humanister i vita rockar. Bilden talar för sig själv.

En annan strategi handlar om att se seminariet som en humanistisk laboration. För vad händer i ett laboratorium? Forskare samlas kring ett material, provar och testar, och når ett – eller flera – resultat. Dessa kanske provas igen, för att sedan offentliggöras. Vad händer på ett fungerande seminarium? Forskare samlas kring ett material, kritiserar och diskuterar, för att nå ett resultat – en så god text som möjligt. I det goda seminariet genereras förhoppningsvis också frön till nya, helt oväntade resultat.

En tanke med det här förslaget är att de som på bidrar till att en text får sin slutgiltiga utformning, genom yttranden, kommentarer och justeringar, också ska få statusen av medförfattare – naturligtvis i rimlig omfattning, det är trots allt skillnad på att skriva en text och att föreslå en fotnot. Men av RJ-artikeln att döma har många gjort mindre än så för att få cirkulera i excellens-systemet.

Vad skulle effekterna av detta bli? Det skulle betala sig att komma förberedd till seminariet. Det kritiska samtalet blir skarpare. Man känner en lust att prioritera seminariekulturen, istället för att bara pliktskyldigast sitta av tiden. Vi kan utveckla detta, inte bara till en seminariefråga utan till varje kollegial läsning av texter. Läsning – kommentar – justering = medförfattarskap. Det innebär då också att det blir lite av ett hedersuppdrag att läsa en kollegas text, snarare än en dränering av redan hårt belastad arbetstid.

Jag tycker förslaget är spännande, men inte utan problem. Till att börja med kan det ses som en eftergift till att överhuvudtaget anpassa sig till detta gamespace – excellens-spelet. Å andra sidan skulle denna ordning kunna vara gynnsam också i ett system där excellens inte mäts i poäng utan i publikationernas innehåll. En forskare borde uppmuntras att bidra med såväl sina egna texter som genom inspel till kollegernas alster i syfte att göra tillvaron bättre och begripligare, snarare än för att samla poäng.

Det finns också risk för inflation i medförfattarskap. Och hur hanterar man kolleger som kommer med inspel som man inte tar upp i texten? När blir en omarbetning något som en kollega föreslog eller något som växte fram hos en själv under diskussionens gång? Gynnar en sådan belöningsstruktur dem med anständigt utrymme för forskning, eftersom de har mer »egen tid» till förfogande (en sanning med modifikation förvisso, eftersom den »egna» tiden ägs av forskningsfinansiären – men ändå)? Och kanske är det trots allt för omständligt att börja värdera seminariekommentarerna – också.

Jag vet inte. Men Humtank vill lyfta diskussionen om hur humaniora hanterar ett gamespace där regelboken föreskriver excellenskrav och bibliometriska mätsystem som är blinda för kompetens. Det finns anledning också att återkomma till de av meriteringssystemen ännu så länge helt förbisedda möjligheter som digitala plattformar erbjuder för såväl forskning som publikation.

Kanske finns det andra sätt att belöna seminariet och det akademiska samtalet än med medförfattarstatus. Seminariet är trots allt en verksamhet som i århundraden utgjort kärnverksamheten inom de humanistiska vetenskaperna – vi borde vårda och utveckla den traditionen. Och beträffande benämningen »laboration» uppfattar jag den som en ren och skär analogi, alltså en hederlig humanistisk praktik. Vi må aldrig kalla seminariet för en laboration, ty – vi klär icke i labbrockar.

 


 

Fotnot:

Fleischers text återfinns i Till vilken nytta: en bok om humanioras möjligheter, red. Forser/Karlsohn, Göteborg: Daidalos 2013.