Den senaste tiden har humaniora pekats ut som oumbärlig för framtidens samhällsutveckling från flera håll. VRs generaldirektör lyfte exempelvis nyligen fram att humanister kan ge viktiga bidrag till områden som AI-utveckling, klimatkris och geopolitik under rubriken kunskapsberedskap.
För några veckor sedan skrev Palantirs svenska VD, Anders Fridén, en debattartikel i Dagens industri där han lyfte fram att givet den senaste tidens AI-utveckling kommer det vara en konkurrensfördel att anställa humanister. Och i sin senaste digitala kommentar pekar VR:s generaldirektör Katarina Bjelke ut att det är i mötet mellan teknik och samhälle som banbrytande upptäckter görs, och att humaniora är en nyckel till förståelsen av de processerna. Svensk humaniora står sig starkt internationellt, liksom i den inhemska konkurrensen om forskningsmedel. Vidare är humaniora nödvändig för att forma framtidens samhälle i samklang med den nya tekniken och inför samtidens kriser är humaniora en oumbärlig del av kunskapsberedskapen. Det är förstås mycket välkommet att även så oväntade aktörer som Palantir uppmärksammar hur viktigt humanistisk förståelse och humanistiska frågeställningar är – inte minst när analysen, som i VRs fall, skrivs fram i termer och argument som Humtank sedan länge har drivit. I vår rapport om en forskningspolitik för humaniora, utvecklar vi särskilt hur viktigt det är att humaniora får fortsatt stark finansiering, gärna i forma av fria forskningsmedel, med motiveringen att det krävs för en stark kunskapsberedskap.
I både Palantirs och VR:s fall skrivs dock humanistisk forskning fram som nyttig i den mån som den besvarar samtidens stora utmaningar: AI-utveckling, klimatkris, och geopolitisk oro. Gott och väl. Men det innebär i praktiken att en stor del av humaniora – som inte alls ägnar sig åt frågor som har med de här kriserna att göra – lämnas därhän. Bjelke skriver uttryckligen att det ibland kan vara svårt att mäta humanioras nytta eftersom resultaten sällan mäts i patent, produkter eller tekniska genombrott, och att det felaktigt kan leda till att ämnena uppfattas som mindre relevanta. Bjelke har rätt men för inte argumentet vidare. Flera humanistiska discipliner framstår som mindre relevanta just på grund av att utgångspunkten för nytta, när excellenssatsningar styrs mot banbrytande teknik, redan från början är patent och försäljningsbara produkter.
Här skiljer sig Humtanks förståelse av kunskapsberedskap från VR:s utgångspunkter. Vi menar att kunskapsberedskap inte bara innebär att premiera forskning som möter dagens kriser, utan att det i lika hög grad handlar om att vara förberedda för att möta för oss ännu okända framtida kriser. För att det skall vara möjligt, och för att säkra framtidens kunskapsberedskap, är det nödvändigt att satsa resurser även på sådan forskning som idag eventuellt framstår som mindre relevant.
Såväl Fridén som Bjelke hänvisar till vårt ökande behov av att formulera nya frågor, och menar att det är en av humanioras starka kompetensområden. Vi kan förstås bara hålla med, men för att det skall vara möjligt så måste det vara forskarna själva som formulerar såväl mål och riktning som innehåll för forskningen. Samhället behöver humaniora, och humaniora behöver en utveckling av utformningen av statens forskningsanslag. De bör huvudsakligen gå till fri forskning och mer forskningstid genom basanslag. Bara på det sättet kan vi försäkra oss om att vi ställer frågor om sådant som samhället ännu inte vet att det behöver veta.
För den som vill veta mer om vår syn på kunskapsberedskap och fri forskning finns vår rapport här, eller så kan man besöka vårt samtal om kunskapsberedskap på bokmässan i september. Man kan också läsa vårt svar på Fridéns debattartikel i Dagens Industri.