Humaniora, aktivism och klimatförändringens kultur

(cc) Wikimedia Commons

Humanioraforskarens politiska röst är begränsad i det offentliga rummet. Samhället blir förloraren om inte ”tredje uppgiften” prioriteras bättre, skriver Humtanks Anna Sofia Rossholm utifrån en nyutkommen dansk debattbok om ekologisk humaniora.

Förhållandet mellan humanistisk forskning och politisk aktivism har blivit en vattendelare i högskoledebatten. En del hävdar att forskning som angränsar till aktivism undergräver vetenskaplig trovärdighet medan andra tvärtom menar att forskare i bör ta tydligare ställning i frågor om klimatpolitik, jämställdhet och flyktingpolitik.

Aktivismen i sig är inte ny utan kan ses som en etablerad tradition inom humanvetenskaperna. Dagens politiskt aktiva forskare är arvtagare till intellektuella som Frantz Fanon, Simone de Beauvoir och Judith Butler. Samtidigt har sociala medier i kombination med ökad specialisering förändrat villkoren för forskarens roll i den politiska debatten.

(cc) Flickr Är humanioraforskaren med här?

(cc) Flickr
Är humanioraforskaren med här?

Jag tror de flesta håller med om att samhället behöver den humanistiska kunskapen och att den kan användas politiskt för att förändra samhället. Frågan är hur kunskapen ska göras till redskap i samhällsförändring. Ett argument för att forskaren själv ska formulera den politiska dimensionen är att ingen annan gör det i forskarens ställe. Journalister plockar sällan fram en litteraturvetenskaplig genusanalys publicerad i en vetenskaplig tidskrift, sätter den i relation till andra vetenskapsområden och gör de stora synteserna om hur de stora samhällsomvandlingarna mot ett jämställt samhälle kan se ut.

Ett annat argument är tidsaspekten. Akademisk publicering är mycket långsam, och ska man dessutom invänta att kunskapen på organiskt vis sipprar ut i offentligheten kan det ta många år från att en tanke formuleras till att den kan få spela en roll i offentligheten. För att möta samhällsutmaningar som klimatförändringar och flyktingströmmar är tiden knapp.

Samtidigt är kritiken av dagens aktivism förståelig. Forskarens inlägg på sociala medier styrs inte sällan av en fragmenterad medielogik utan utrymme för underbyggda argument och fördjupad analys. Men problemet är kanske inte att forskare är aktivister utan att forskarens politiska röst i det offentliga rummet är så begränsad. Det beror bland annat på att den så kallade ”tredje uppgiften” är lågt prioriterad av högskolan. Debattböcker med mindre avancerade resonemang får helt enkelt författas på fritiden. Och därmed blir det mindre av den varan. Förloraren i den utvecklingen är inte forskaren själv utan samhället i stort.

Jag funderar på de här frågorna när jag läser Gregers Andersens debattbok Graenseloeshedens kultur: Et opgør med hastighed, udmattelse og håbløshed i klimakrisens tidsalder (2016), en kritik av dansk och global klimatpolitik utifrån filosofiska och kulturteoretiska perspektiv. Gregers forskar inom det växande fält som ibland kallas ekologisk humaniora eller environmental humanities. I debattboken, som han publicerar parallellt med sin vetenskapliga forskning, tar han sig an den allra största ödesfrågan. Hur ska det globala samhället klara klimatförändringarna? Hur ska jordens befolkning och världens makthavare uppfylla klimattoppmötets ambitiösa mål?

Svaret är en nyanserad tillväxtkritik som följs av uppmaning till politisk aktivism i ordets bredaste bemärkelse. Tesen är att den gränslösa kultur där människor, varor och information förflyttas i accelererande hastighet måste förändras om den globala uppvärmningen ska bromsas. En sådan förändring sker inte enbart med att ’tillväxt’ byts ut mot ’grön tillväxt’ utan genom kulturell omvandling.

Den humanistiska dimensionen i den här boken syns genom att naturvetenskapliga fakta diskuteras utifrån filosofiska resonemang – från Martin Heidegger till Bruno Latour – och framförallt genom att kulturens betydelse för klimatpolitiken lyfts fram. Klimatförändringen skapas och accelererar i modernitetens gränslösa kultur som visar sig i en rad samhällsfenomen (Gregers skriver om allt från extremsport, nyhetsförmedling och arbetsvillkor till science fiction och poesi).

Oavsett om man skriver under på tillväxtkritiken eller inte är boken ett viktigt inlägg i en debatt där klimatfrågan ofta betraktas som ett isolerat fenomen, en fråga som inte får plats i samtal om ett samhälles resursfördelningar, arbetsvillkor eller kulturyttringar. Med viktiga undantag förstås, som Dagens Nyheters artiklar om grön humaniora inför klimatmötet i Paris. Humaniora kan, tillsammans med andra vetenskapsområden, ställa de frågor som handlar om de större sammanhangen, som visar att klotets uppvärmning i lika hög grad är ett kulturellt som ett geologiskt fenomen. Kulturella fenomen kan man påverka och ändra på. Därför bör de som har kunskapen också få redskapen att sprida den.