Heléne Lööw: Detta är motiven bakom rasistiska dåd

Nu brinner asylboenden i Sverige och rasistiska våldsverkare sprider skräck. Vilka historiska kunskaper behövs för att vi ska kunna förstå det som sker i dag? Historikern Heléne Lööw gör en tillbakablick till det tidiga 1990-talets Sverige och reder ut motivbilder bakom rasistiska dåd i Humtanks andra gästinlägg om rasism.

Åter brinner flyktingförläggningar, debattklimatet hårdnar. En viss mobilisering från olika nätverk och grupperingar med bland annat en uttalad antimuslimsk agenda, som till exempel Nordisk Ungdom, börjar skönjas. Attacker mot förläggningar, framför allt mot sådana som hyser ensamkommande ungdomar, har förekommit under förhållandevis lång tid, men i samband med de flyktingar som nu kommer från Syrien, Irak och Afghanistan tar det plötsligt fart och exploderar in i offentligheten.

Samtidigt har utsattheten för minoriteter som judar, romer och muslimer ökat och den visar inga tecken på att avmattas. Och mitt i allt detta omsatte en lone wolf-terrorist, vars mål var skolbarn utvalda på grund av etnicitet och hudfärg i Trollhättan, sina föreställningar i fasansfull verklighet. Ingen vet om dessa parallella vågor av hatbrott kommer att avta eller om vi befinner oss i början av en upptrappning. Ingen vet heller, med undantag för fallet i Trollhättan, vilka gärningsmännen är.

Det finns vissa paralleller med hur situationen var på 80- och början av 90-talet. Då som nu skedde en successiv upptrappning av attacker mot flyktingförläggningar som tilltog i intensitet och exploderade in i offentligheten, Lasermannen härjade och vit makt-grupper började mobilisera. I media och i den offentliga debatten beskrivs gärningsmännen omväxlande som organiserade rasister eller ”fulla okunniga pojkar som inte vet vad de gör”.

Det brinner. Vem ligger bakom? Och varför?

OVILJA MOT FLYKTINGAR VANLIGASTE MOTIVET BAKOM RASISTISKA DÅD I Det tidiga 90-talets sverige

Det var dock ingen koordinerad våg på 90-talet. Det var flera parallella vågor som sammanföll i tid och som kom att existera i symbios med varandra. Men vilka var gärningsmännen? Vilka motiv hade de? Säkerhetspolisens undersökningar av 103 misstänkta eller dömda attentatsmän 1990–1992 ger vissa ledtrådar till vilka människor som förövar attentat mot flyktingförläggningar och asylsökande.

Merparten av de personer som dömdes eller misstänktes för främlingsfientliga angrepp var mellan 16 och 25 år vid tidpunkten för brottet. Av de 103 misstänkta/dömda gärningsmännen var 58 straffade tidigare, 30 av dem var gravt kriminellt belastade och övriga av de straffade var dömda för mindre förseelser, trafikbrott och liknande. 52 var alkoholpåverkade vid tidpunkten för brottet och 100 av de misstänkta eller dömda kom från orten där brotten begicks eller från dess omedelbara närhet. Polisutredningarna visar också att ytterst få av de misstänkta/dömda hade någon form av organisationsanknytning.

En genomgång av det juridiska materialet gav fler ledtrådar till vilka gärningsmännen var, bland annat klarnade motivbilden. Av de motiv personer uppgav som dömdes för attentat mot flyktingförläggningar under perioden 1988 till 1992 var rasism i dess olika former vanligast – vi ska dock ha i åminnelse att uppklarningsprocenten var låg.

Motiven kan indelas i tre huvudkategorier. Den första kategorin är personliga motiv, det vill säga att gärningsmannen uppger som orsak till attentatet att han exempelvis blivit bestulen eller tror sig ha blivit bestulen av flyktingar från den lokala förläggningen. Ett annat vanligt motiv som kan föras till denna kategori är att gärningsmannen uppfattar flyktingarna som oförskämda.

Den andra motivgruppen kan karaktäriseras som frustration och protest. Gärningsmannen uppger som motiv att han ”ville väcka debatt om svensk flykting- och invandringspolitik”, ”få folk att vakna” med mera. I vissa fall uppger även gärningsmannen att attentat är det enda sättet att göra sig hörd, eftersom ”politikerna inte lyssnar”. I vissa fall motiverar gärningsmännen attentatet med att ”alla andra tycker så här men ingen gör något”, ”flyktingarna är det enda man snackar om, alla är emot dem”. Gärningsmännen tycks i viss mån uppfatta sig själva som ”hjältar” som utför ”det som många vill men inte vågar göra”.

Den tredje kategorin kan benämnas hat och ovilja, det vill säga att gärningsmannen exempelvis uppger att han ”hatar dom djävlarna”, ”inte tål araber” et cetera.

Även om det är svårt att spåra någon djupare ideologisk medvetenhet bakom attentaten, visar således genomgången av domar och förundersökningar att det huvudsakliga motivet var ovilja mot flyktingar. Attackerna mot flyktingförläggningar och asylsökande var i ett antal fall kulmen på en lång historia av fientlighet och konflikter på orten, i form av spontana lokala protestaktioner mot förläggningen, butiksägare som vägrat låta flyktingarna handla i butiken, bråk mellan asylsökande och lokalbefolkning och så vidare. De män från trakten som slutligen utförde attentaten skulle kunna ses både som det extremaste uttrycket för en existerande mentalitet på orten och som resultatet av olösta konflikter i lokalsamhället.

Om mönstret är detsamma nu återstår att se. Nya dimensioner har också tillkommit. Den kommunikativa revolutionens ankomst är en sådan, en annan skillnad är att vi inte än så länge ser protester i form av demonstrationer och aktioner utanför förläggningar. Det tycks nu också finnas ett mönster i att attacker riktas mot förläggningar före flyktingarnas ankomst, vars syfte synes vara att förhindra etablerandet av förläggningar eller få kommuner att backa från tidigare beslut att ta emot flyktingar.

Heléne Lööw är docent i historia vid Uppsala universitet och forskar om nationalsocialism, politisk extremism och fascism. I år är hon aktuell med boken Nazismen i Sverige 2000-2014 (Ordfront).