Guideboken som spegel av främlingsskap och utsatthet

SVAR TILL HUMTANK: I

Fil. dr Anna Blennow, projektledare för Topos och Topografi – staden Rom och guidebokens födelse (Svenska Institutet i Rom)


 

Anna Blennow

Den som är främmande på en plats är nästan alltid i underläge. Ju mera främmande man är, desto högre social status och desto större ekonomiskt kapital måste man besitta för att kunna klara sig undan den utsatthet som följer med främlingskapet.

I det tvärvetenskapliga projekt jag leder om guidebokens historia med fokus på staden Rom, har det under vårt arbete blivit tydligt att man genom tiderna som turist och främling på en plats, i det här fallet Rom, i hög grad riskerar att gå vilse, bli bestulen, lurad och utnyttjad, bryta mot alla sociala koder och inte kunna kommunicera på omgivningens språk. Guideboken försöker, så gott den kan, att hjälpa till i denna utsatthet. Var köper man grönsaker? Hur beställer man något att dricka? Hur undgår man att vara oartig? Vilken buss ska man ta och vad kostar det? Var kan man bo och vad ska man se, och vilka kvarter ska man undvika?

Om den främmande resenären är rik och respektingivande nog, har hen möjlighet att på betryggande avstånd betrakta det lokala folklivet från en taxi eller från en täckt vagn – street viewing, kallades denna praktik under 1800-talet. Är man rik och respektingivande nog har man möjlighet att behålla sin egen identitet och låta de andra förbli främmande.

Om man inte förmår hålla denna distans, blir man oundvikligen exponerad för det främmande på närmare håll än vad man kanske är beredd på. Guideboken har då, ett fenomen som ökat från andra hälften av 1900-talet, ytterligare ett knep i bakfickan: go local. Bli den andre. Gör som romarna. When in Rome. Ät middag där romarna själva äter. Handla på den lokala marknaden. Låtsas vara en annan än du är. Den här leken, för det är en lek, kanske man lyckas leka en stund, för att det roar en, eller för att man är rädd för att hamna i fokus, inte passa in, sticka ut i mängden. Men förr eller senare blir man alltid avslöjad. Du är inte härifrån! Och man blir inte bara avslöjad av den lokalbefolkning som man ville tillhöra, utan framför allt av andra turister. Här kan vi inte sätta oss, här är ju bara turister. Det här verkar vara en turistfälla. Titta på dem som står med kartan därborta, de måste vara turister. Ingen kan vara så föraktfull mot en turist som andra turister. Ingen vill ha en turist; möjligen vill man åt turistens pengar, och gärna så mycket av dem som möjligt. Som turist har man inget värde och ingen individualitet. Man varken är sig själv eller någon annan. Man är turist och det betyder att man inte hör till.

Och ändå är just Rom en stad som i högre grad än andra städer lyckats omfatta alla dem som velat komma dit. Fattiga, rika, inhemska, utländska, troende och hedningar. Det antika Rom inkorporerade hela tiden nya gudar, seder och myter, visserligen som ett sätt att utöka sin territoriella och kulturella makt, men också för att det kanske var det enda sättet att hålla liv i ett så stort imperium. Det kristna Rom har från senantiken och framåt tagit emot ständigt ökade mängder pilgrimer. Visst kan man tjäna pengar på pilgrimer, men pilgrimer har sällan så mycket tillgångar att röra sig med, och därför har man erbjudit dem en mängd gratisförmåner, bara de inte stannar för länge. Medeltidens pilgrim fick gratis uppehälle i Rom, på villkoret att hen inte stannade längre än sex dagar. Dagens pilgrim får te och filtar av Protezione Civile i den flera dagar långa kön till Peterskyrkan vid någon särskilt stor händelse, som till exempel vid påven Johannes Paulus II död i april 2005. Rom har alltid varit den plats där främlingar möts. Invandrare, resande, människor utan hem och människor som söker ett nytt hem. Slavarna i det antika Rom som hämtades hem som triumfgods. Skolresor och studenter, lärare och forskare från hela världen. Blomsterförsäljarna som vid regn förvandlas till paraplyförsäljare. Påven Franciskus som nyligen lät hemlösa och utslagna sitta på första bänk på en konsert i Peterskyrkan. Fattigdomen som hotar att slå över i det pittoreska. Hierarkierna av förakt: förakt mot turister, förakt mot fattigdom, förakt mot föraktet.

Guideboken blir turistens enda stöd i denna virvel av identitetslöshet, längtan efter tillhörighet och längtan hem. Men visa inte att du håller en guidebok i handen! Folk får inte tro att vi är turister! Konsultera kartan i smyg! 1800-talets kvinna kunde aldrig, inte ens i sin egen hemstad, flanera planlöst på gatorna utan att bli uppfattad som prostituerad. Det gällde att ha ett ärende, att ha en rutt från punkt A till punkt B, och att rutinerat och effektivt ta sig dit man skulle. Dagens turist blir en måltavla för oönskad uppmärksamhet så fort hen stannar till på vägen och visar osäkerhet eller tvekan. Vi måste se ut som om vi vet vart vi är på väg, trots att vi vet att vi har gått vilse! Stanna inte till, för då kommer det fram någon och försöker lura oss! Redan 1600-talets guidebok varnar för att det finns skojare på piazza Navona.

Guideboken och dess instruktioner tydliggör de processer som äger rum då vi befinner oss på en främmande plats. Guideboken belyser att främlingskap alltid är problematiskt, och än mera så ju mindre kapital vi har: ekonomiskt, politiskt, kulturellt, etniskt. Dagens båtflyktingar som når södra Italien eller går under på vägen dit är inte bara fjärran från sitt hem: de har inget hem, eftersom de lämnat allt för att hellre dö på havet än dö i sitt hemland. De har inga ägodelar utom sig själva, inga tillgångar, inget kapital överhuvudtaget, och deras främlingskap och utanförskap berövar dem det sista de har, nämligen sin identitet. Anonyma går de under på havet eller vid framkomsten. Turisten kan resa tillbaka hem och förvandla sina upplevelser av utsatthet till anekdoter, och glömmer så småningom resans alla besvär; turisten återvänder hem till sin identitet, men den som inte har något att återvända till kan ingen guidebok hjälpa. Guideboken blir till en passersedel, ett pass, en karta som kan leda oss genom okänt område och hem igen. Har man åtminstone ett hem, reduceras man till främmande. Har man inte ens något hem, reduceras man till ingen. En guidebok kostar pengar. Ju mera pengar vi har, desto mindre främmande riskerar vi att bli. Har vi inga pengar alls, kan vi aldrig bli annat än främmande.

///

Projektets hemsida hittar du här.