Gästblogg: Nordiskt Sommaruniversitet (NSU) hotas av nedläggning!

av Johan Söderberg
Forskare i Vetenskapsteori vid Göteborgs universitet

Beslutet i Nordiska Ministerrådet om att stödet på 1,3 miljoner kronor till Nordiskt Sommaruniversitet (NSU) ska upphöra sätter punkt för en 65 år lång epok av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och samverkan mellan de nordiska lärosätena. NSU växte fram i mötet mellan universitetsvärlden och en nordisk folkbildnings- och föreningstradition. Här har intellektuella och kulturella samtal kunnat föras under avslappnade former och obehindrat av de disciplinära och gradmässiga indelningarna på universiteten.

Sidoställningen i förhållande till universitetsvärlden kan förklara varför NSU ofta har legat i framkant med att fånga upp nya idéströmningar i samhället. Vid en tillbakablick visar det sig att många idag etablerade universitetsämnen började som studiekretsar på NSU. Dit kan räknas ”kvindekredsen” som startades vid sommarsessionen 1971 i Jyväskylä. Nätverken som knöts där ledde fram till dagens starka forskningsmiljöer kring kön- och genus vid de nordiska lärosätena. Freds- och konfliktforskning, urbana studier och humanekologi är andra universitetsämnen som kan spåras tillbaks till tvärvetenskapliga studiekretsar på NSU på 1970 och 1980-talen.

nordiskt-sommaruniversitet-1-638Nordiska Ministerrådet tar avstamp i en utvärdering genomförd av konsultfirman Faugert & Co. I konsultrapporten ges en ofördelaktig bedömning av verksamheten som bedrivs på Nordiskt Sommaruniversitet. Namnen på de olika bedömningsklasserna är talande. Den högsta klassen kallas för ”världsklass”. Under den kommer klassen ”konkurrenskraftig på en internationell nivå”. Därefter följer ”acceptabel på en nordisk nivå”, och längst ner är två klasser där nivån på verksamheten anses oacceptabel också när geografin tas i beaktande. I ett sådant klassificeringssystem är det definitionsmässigt omöjligt för ett Nordiskt Sommaruniversitet att rankas högre än acceptabel nivå. Det illustrerar med all önskvärd tydlighet den tanklösa acceptansen av en anglosaxisk måttstock för vad god vetenskaplig kvalité är för något. Från en sådan utgångspunkt går det inte ens att tänka sig möjligheten att de nordiska forskarmiljöerna skulle ha kunnat frambringa något som överskrider de anglosaxiska måttstockarna. Inte desto mindre har NSU en stadigt ökande tillströmning av engelska och amerikanska deltagare, vilka uppger att de kommer till NSU eftersom det inte finns något motsvarande forum i den engelskspråkiga universitetsvärlden. Är strömlinjeformningen av nordiska institutioner efter internationella kvalitetsmallar ett bra sätt för Nordiska Ministerrådet att tillvarata sitt uppdrag med att stärka nordens profil i omvärlden?

books420-420x0

Obsolet form för kunskapsförmedling?

En av frågorna som konsultfirman har att ta ställning till är om forskningsresultaten som NSU publicerar ger några bidrag till den fortsatta forskningen. En av de tre sakkunniga som tillfrågas i rapporten, statsvetaren Pernille Rieker, svarar nekande på frågan. Belägg för sitt påstående hittar hon i den klena utdelningen från en sökning på google citations. Därpå frågar Pernille Rieker sig om det bristande genomslaget för den forskning som bedrivs på NSU kan bero på en förlegad form för att distribuera kunskap, det vill säga, utgivning av böcker (ordagrant står det: ”The lack of visibility and readers might be linked to the use of a rather outdated publication form”, s.47). Av detta resonemang följer att bokutgivning (och följaktligen, bokläsning) är en förlegad form för att tillägna sig kunskap. Hur är det möjligt att en rapport som ger uttryck för en sådan kunskapssyn hålls för tillförlitlig och tillåts utgöra beslutsunderlag när framtiden för humanistisk forskning i Norden dryftas?

Betydelsen av denna fråga går bortom tilldelningen av medel till NSU. Problemet tycks bestå i en utspridd oförståelse inför de humanistiska ämnena bland de tjänstemän och konsulter som har anförtrotts beslutanderätt över området. Nu är det upp till forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och nordenminister Kristina Persson att visa att det finns beslutsfattare som förstår och sätter värde på humaniora.