(c) dexchao/Free Digital Photos HAR HUMANISTERNA LÄMNAT ELFENBENSTORNET?

av David Budtz Pedersen, Københavns Universitet

Dansk humanioraforskning har genomgått så stora förändringar att alla stereotypa föreställningar om humaniora måste revideras. Forskarna bekänner sig inte till endast en disciplin eller metod, utan drar nytta av många tillvägagångssätt i sin strävan att besvara frågor som är relevanta för samhället. Det visar en ny bok, Kampen om disciplinerne, som är frukten av det stora forskningsprojektet ”Humanomics: Mapping the Humanities” (som Humtank tidigare skrivit om här).

I boken Kampen om disciplinerne lägger vi för första gången fram en rad resultat från en omfattande kartläggning av danska humanisters forskning, ”Humanomics: Mapping the Humanities”. Projektet har syftat till att ge en systematisk empirisk och vetenskapsteoretisk framställning av den humanistiska forskningen. Under de tre senaste åren har femton forskare och fem forskarassistenter med en bakgrund i sociologi, historia, biologi, psykologi och filosofi arbetat med att kartlägga den humanistiska forskningspraktiken.

Över 1100 humanistiska forskare från universitet och kulturinstitutioner har deltagit i undersökningen och svarat på frågor om hur de bedriver forskning. Däribland fanns frågor om samarbeten med andra ämnesområden och institutioner. Det har bland annat visat sig att många humanister arbetar långt mer tvärvetenskapligt än vad som hittills antagits. Uppemot 65 procent samarbetar regelbundet med forskare från andra discipliner. 17 procent av humanisterna samarbetar med kolleger från det egna ämnet och endast 18 procent arbetar uteslutande individuellt. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det visar att humanioraforskare inte sitter i ett elfenbenstorn utan verkar i tvärvetenskapliga projekt – kring klimatfrågor, hälsa, åldrande och globalisering.

(c) dexchao/Free Digital Photos HAR HUMANISTERNA LÄMNAT ELFENBENSTORNET?

Berkeley sather tower, (c) dexchao/Free Digital Photos
HAR HUMANISTERNA LÄMNAT ELFENBENSTORNET?

Vi har också kunnat visa att så många som 44 procent av de danska humanisterna regelbundet samarbetar med externa institutioner, organisationer och näringsliv i sin forskning. Uppemot 25 procent av dem samverkar med statliga institutioner (myndigheter, styrelser departement, kommuner och regioner). Analysen ger också vid handen att 12 procent av humanisterna har forskningssamarbeten med privata aktörer och organisationer. För första gången finns således dokumenterat på vilket sätt humanioraforskare interagerar med det omgivande samhället och lämnar meningsfulla bidrag i många olika sammanhang, till offentlig såväl som privat sektor.

Flera kapitel i Kampen om disciplinerne undersöker i vilken mån metoder och teorier i humaniora präglas av samhälleliga tendenser. Bland annat presenterar vi en ”rankinglista” över de mest använda teoretikerna bland humanistiska forskare – med Foucault, Bourdieu, Latour, Luhmann, Vygotskij, Habermas, Heidegger, Merleau-Ponty, Deleuze och Peirce placerade i toppen. Gemensamt för dem är att de arbetar i gränssnittet mellan humaniora och samhällsvetenskap. Detta avspeglas också i att humaniora allt mer ägnar sig åt problem och frågeställningar sprungna ur vår samtid. Under de senaste 50 åren har humanister gjort insikten att människor är sociala varelser och ingår i samhällen, med maktkonstellationer, diskurser, institutioner, kulturella värden, normer och praktiker. Som en följd av det bedrivs samtidshistorisk och politisk analys i delar av den humanistiska forskningen. Det kan också avläsas i listan över teoretikerna som används.

Blickar man ut över de senaste årens debatt om forskning och utbildning kan man få intrycket att humanistisk forskning är världsfrånvänd, abstrakt och mindre värdefull för samhället än vad forskning från andra områden är. Men den slutsatsen kan inte motiveras. Det finns inga bevis för att humaniora inte utgör ett lika viktigt bidrag till samhället som naturvetenskap och teknologi. Humanister samverkar i hög grad med det omgivande samhället och använder samhällsorienterade metoder i sina beskrivningar av samtiden. Det gäller i relation till både offentliga institutioner och privata aktörer. Frukterna av sådana samarbeten kan dagligen skördas i form av värden för det omgivande samhället.

David Budtz Pedersen är lektor och forskningsledare för Humanomics Research Centre, Københavns Universitet. Projektet stöds av Velux Fonden. Han twittrar som @HumanomicsMap.

(Övers. från danska: Magnus P. Ängsal)