Fanny Forsberg Lundell: Viktigt med teoretisk mångfald

Intresset för genus och intersektionalitet i humaniora och samhällsvetenskap är i första hand frukten av forskares fria val, skriver Fanny Forsberg Lundell, docent i franska och före detta verksamhetsledare i Humtank, i ett gästinlägg apropå den senaste tidens storm kring genusvetenskap. Men diskussionen som förts ger humanister anledning att reflektera över hur vi bäst säkrar teoretisk mångfald i forskning och utbildning.

Denna senhöst har det stormat kring genusvetenskapen. Frågan om genusvetenskapens inflytande på förvaltning och begrepp som ”jämställdhetsintegrering” lämnar jag åt sidan i det här inlägget. Utbildning och förvaltning på universitetet är i viss mån politiskt styrd, medan den inom tjänsten tilldelade forskningen är fri.  Jag forskar om vad jag vill inom de procent som ingår i min tjänst som universitetslektor.

Jag får dock intrycket att vissa upprörda röster tror att det råder något slags mer eller mindre påtvingat statligt påbud att forska inom genus. Visst kan det finnas statliga satsningar från forskningsfinansiärerna som premierar sådana inriktningar, men faktum är att genusvetenskapliga och intersektionella perspektiv lever väl på universiteten även utan dessa incitament. Min uppfattning är, precis som någon påpekat i kölvattnet av Ivar Arpis ledarartiklar i Svenska Dagbladet, att denna forskning verkligen är en produkt av den fria forskningen – forskare har sökt sig på egen hand till dessa perspektiv och frågeställningar. Som har blivit en trend inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Precis som vi också ser trender mot hållbarhetsforskning, rasismforskning och migrationsforskning. Detta avspeglar ju inte bara ett trendkänsligt beteende, utan även en orientering mot de frågor som är en viktig del av samhällsdebatten och som engagerar många av oss. Låt oss inte glömma att det ju faktiskt också är klart önskvärt att forskare relaterar till aktuella samhällsfrågor.

 

ALARMISM ELLER BERÄTTIGAD ORO? (SKÄRMDUMP FRÅN SVD)

Debatten sätter däremot fingret på en av akademins paradoxer – den intellektuella likriktningen. Det berömda” kritiska tänkandet” borde ju skapa mer intellektuell mångfald, men utvecklingen går åt ett annat håll. En viktig anledning är att kritisk massa föder excellens. Vi tenderar att vilja skapa forskargrupper och arbeta med likasinnade. Vi behöver jobba i nätverk med personer som intresserar sig för samma frågor, metoder och teorier som vi själva ägnar oss åt. Det gemensamma intresset och den gemensamma kunskapen skapar en god grogrund för metod- och teoriutveckling. Därför blir vissa akademiska miljöer väldigt homogena. I ärlighetens namn skulle jag själv ogärna handleda en doktorand inom ett område som jag inte var expert inom. En ytterligare förklaring är väl att akademiker bara är människor och många av oss är followers. Några få leder det stora flertalet.

Parallellt med att följa genusdebatten, har jag läst Return to meaning av Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen (OUP, 2017). Boken har omtalats i svensk media för att utpeka mycket av den forskning som bedrivs idag som ”nonsensforskning”, som saknar betydelse, både vetenskapligt och samhälleligt. Viktiga aspekter som lyfts i boken är akademikers tendens att stanna inom den egna ”stammen” och att bygga en hel karriär på ett teoretiskt perspektiv. Att vara eklektiker ses inte alltid med blida ögon. Jag har fått höra att det är omöjligt att arbeta med en viss teori om jag tidigare använt mig av en annan – de skulle vara inkompatibla! Denna i mångt och mycket religiösa inställning till teori och metod är i mitt tycke inte kompatibel med ett vetenskapligt förhållningssätt. Om en forskare blir sin teori är avståndet till empirin alltför stort.

DET SKA VARA HÖGT I TAKET I AKADEMIN. (CC ERIK MUELLER)

Varför har då just de genusorienterade perspektiven samlat en så stor ”stam” inom vissa fält och vissa miljöer inom humaniora och samhällsvetenskap? Uppenbarligen engagerar dessa många av de individer som kan tänka sig att arbeta som universitetslärare och forskare inom humanvetenskaperna. Om vi vill se en större bredd och mer teoretisk mångfald inom våra discipliner, borde vi fundera på vilka personer som rekryteras till forskarutbildningen och sedan till lektors/professors-tjänster. Hur kommer det sig att personer som är intresserade av andra teoretiska utgångspunkter inte tagit för sig inom hum/sam-forskningen under senare tid eller känt sig lockade av vårt fält? Vad har vi för bredd i kompetensen bland vår personal? Ska vi rekrytera en kollega vi kan forska tillsammans med eller en kollega som har en annan kompetens än vi själva? Ur ett studentperspektiv är det utomordentligt viktigt att det finns en bredd bland de teoretiska inriktningarna i lärarkåren. Man kan givetvis undervisa inom andra teoretiska perspektiv än de man själv forskar inom, men de egna intressena har en benägenhet att ta överhanden. Inom mitt eget fält – andraspråksforskningen – fanns länge en viss dominans av Chomskys universella grammatik, men jag har nog aldrig gjort några särskilt imponerande genomgångar av detta teoretiska ramverk, eftersom jag själv inte bedrivit forskning inom det.

En av styrkorna inom humaniora ligger ju just i de många olika teoretiska utgångspunkterna perspektiven – det är dessa som har en potential att skapa förmåga till perspektivbyte och öppenhet, ja, det som man förknippar med humanistisk kompetens. Teoretisk trångsynthet och rigiditet är själva antitesen till en god humanvetenskaplig utbildning. Påhopp och intolerans mot andra angreppssätt än de egna är destruktiva och inte värdiga för en intellektuell miljö.

Vi humanister och samhällsvetare har ett uppdrag att se till att våra studenter får möta en teoretisk variation under sin utbildning. Vi har också ett uppdrag att värna tolerans gentemot oliktänkande. Det här är framförallt en inomakademisk debatt och den behövs. Det är inte orimligt att tänka sig att de aggressiva granskningarna utifrån delvis är ett resultat av att vi inte för denna debatt internt och att vi blivit hemmablinda.

Och detta har vi frihet att ta ansvar för själva. Tack och lov.


Fanny Forsberg Lundell, docent i franska, Stockholms universitet