Humtank fortsätter bevaka humanioras ställning i de övriga nordiska länderna. Den senaste utredningen av den norska så kallade Produktivitetskommisjonen har synpunkter på i vilken riktning forskningen ska drivas när oljerikedomarna tar slut. Fel synpunkter och fel riktning, tycker Marie Cronqvist.

När jag var barn florerade en norgehistoria som gick ungefär såhär:

”– Varför sticker norrmännen in huvudet i tvättmaskinen på lördagskvällarna?

– Det är för att de vill se Lödder.”

Denna historia är idag enbart rolig för dem som minns det sena 1970-talets tv-lördagar – och knappt ens för dem. Det är liksom lite för daterat för att vara skoj, till och med för folkhemsnostalgiker. Och den amerikanska komediserien Soap har förmodligen inte heller åldrats med värdighet.

Att läsa den norska Produktivitetskommisjonens andra statliga utredning Ved et vendepunkt: Fra ressursøkonomi til kunnskapsøkonomi som lades fram i veckan och som bland annat fokuserar på forskning är inte heller kul, åtminstone inte ur ett humanioraperspektiv. Redan namnet på kommissionen är oroväckande och låter som en hälsning från 1900-talets industrisamhälle. Vi tuffar framåt på tillväxttåget, hoppa på bara!

(cc) BPK's Fotos, Flickr SLUTLÖDDRAT.

(cc) BPK’s fotos, Flickr
SLUTLÖDDRAT.

Nu är det emellertid problem i kungariket Norge. Det löddrar på tok för lite om norsk forskning, konstaterar kommissionen. Den är internationellt sett medelmåttig och måste bli bättre. Vilken knapp kan vi trycka på som löser problemet? Mer tonvikt måste läggas på innovation och fler satsningar måste göras på tydligare och närmare samarbeten mellan forskning och näringsliv. Fysiska samlokaliseringar av forskningsinstitutioner och näringsliv är en väg att gå. Större resurser måste läggas på den forskning som håller internationell kvalitet – naturvetenskap, medicin och teknik – och det kan bli oundvikligt att låta det gå ut över ”andra forskningsområden”.

En ordentlig och målinriktad satsning på naturvetenskap har störst effekt på den framtida produktiviteten i norskt näringsliv, menar kommissionen, som också framhåller att det är nödvändigt med mer konkurrens i forskningen. Mer ”kreativ destruksjon”, det vill säga nedläggning av forskningsområden som inte levererar, är också önskvärt. Då kan resurser allokeras till mer högkvalitativa områden.

Är detta en norsk vändpunkt? Jag hade önskat att slutet på Norges oljebaserade råvaruekonomi och början på den nya ”kunskapsekonomin” skulle innebära något annat, något viktigare, något större. Det hade också författarna till en helt annan rapport som kom 2014 och som hade rubriken Hva skal vi med humaniora? (om vilken en av författarna, Erling Sandmo, skrivit för Humtank här).

”For å være et mest mulig velfungerende samfunn er Norge avhengig av at humaniora forblir et offensivt, tenkende felt”, skriver författarna, och ger i slutet av rapporten en rad konkreta förslag på möjliga tematiska satsningar där tvärvetenskap måste vara en förutsättning. Här är några av förslagen:

  • en breddning av livsvetenskaper (life sciences) till att omfatta alla aspekter på mänskligt liv,
  • klimatförändringar som samhällsfenomen, samt
  • ELSA-forskning, d.v.s. forskning på etiska, rättsliga och samhälleliga aspekter på ny teknik.

Den norska Produktivitetskommisjonen trycker ivrigt på knappen och sticker in huvudet i tvättmaskinen. Att färgsortera, undersöka tvättråd, välja program och i förlängningen sörja för en hållbar och ren tvätt intresserar dem inte.

De vill helt enkelt bara se lödder.

 

Referenser:

NOU 2016:3 Ved et vendepunkt: Fra ressursøkonomi til kunnskapsøkonomi

Helge Jordheim & Tore Rem, red. (2014) Hva skal vi med humaniora?