En hemmablind regering?

Anna Sofia Rossholm

Svenska institutets undervisning runt om i världen är inte bara viktig för de internationella studenter som vill lära sig svenska språket. Lärosätena är mötesplatser för såväl studenter som forskare, där värdefulla utbyten görs och internationella kontakter knyts. Att dessa utbildningar nu hotas genom regeringens förslag om nedskärning är olyckligt för svensk humaniora, och för samhället i stort.

Själv bjöds jag, under en Parisvistelse, in till Sorbonne IV:s institution för skandinavistik för att föreläsa om mitt forskningsämne, som råkade vara Frankrikes mest kände svensk Ingmar Bergman. Besöket uppskattades och året därpå fick jag förfrågan om att tala om svensk samtidsfilm, och valde filmen Apflickorna. Ett stort fullsatt auditorium med studenter, professorer och lärare i skandinaviska språk hade samlats för samtal om filmen. Åsikterna om filmen, som diskuterades utifrån bland annat feministiska perspektiv, gick minst sagt isär. Men oavsett vad deltagarna tyckte fick de lära sig något nytt om svensk kultur, en kunskap som kanske gav mersmak på svensk film eller möjligen intresse för feminism i svensk tappning.

Det är ofta så det går till när man förmedlar kunskap om det svenska. Man börjar med det kända, Bergman, för att ge plats åt att upptäcka något nytt, samtidsfilm om kvinnor och makt. Det behövs undervisningsplatser som skapar länkar och visar vägen till ny kunskap. Utan dem blir Sverige en ö med minnen från en svunnen tid, ett bergmanskt exotiskt land.

Svensklärarna är därför svensk kulturs ambassadörer i världen och institutionerna fungerar i många fall som ingångar till svensk forsknings internationalisering. För egen del var föreläsningarna vid Sorbonne IV värdefulla för mina framtida kontakter med franska universitet, och för fortsatta undervisningsuppdrag i Paris.

Nu hotas svenskundervisningen av regeringens förslag om minskade medel. Frågan är varför? Och det är inte bara jag som undrar. Först Medelhavsinstituten, och sedan Svenska institutet, säger många i mina medieflöden i dagarna. Upprop till protester följs av debattartiklar och bloggar. Sällan har en regerings förslag om forskning och utbildning inom humaniora fått så mycket kritik också utanför akademin.

Det är sorgligt, men också talande, att de kritiserade förslagen om indragna medel gäller institutioner som i så hög grad uppfyller det makthavare och beslutsfattare uttryckligen strävar efter. Det kan säkert, i enskilda fall, i finnas fog för den kritik om brist på samhällsanknytning som ibland riktas mot humanistisk vetenskap. Men de institut och institutioner som nu hotas av minskade resurser eller till och med nedläggning är snarare exempel på motsatsen. Institutionerna där svenskundervisning bedrivs i världen är, liksom Medelhavsinstituten, både akademiska miljöer och kulturinstitutioner. De förvaltar, producerar och sprider kunskap inom specialområden och har samtidigt kontakter utåt, mot samhället. Dessutom är internationalisering, som också är något man strävar efter att förstärka inom svensk humaniora, själva grundförutsättningen för verksamheten.

Regeringens förslag kan inte bero på annat än okunskap, vilket är mycket oroande. Det är oroande eftersom det inte enbart verkar handla om misstag som begåtts i en pressad budgetförhandling utan om att humanioras aktiva roll i samhället är förhållandevis okänd, att makthavare och beslutsfattare inte är medvetna om när humanister fungerar som vitala aktörer i samhället.

Om vi ska förändra, förbättra och förstärka kontraktet mellan samhälle och humaniora måste vi utveckla och inspireras av de miljöer och centra som kan fungera som förebilder. Kan det vara så att reformviljan och framtidsperspektiven gör beslutsfattare blinda för behovet att bevara det som faktiskt fungerar väl och har gjort så under lång tid?

Det är säkert inte en slump att de franska studenterna i Paris såg influenser från Bergmans filmer i Apflickorna medan sådana kopplingar till den svenska filmhistorien helt gick mina svenska studenter förbi. Det är lätt att bli hemmablind. Det är därför vi också lär oss något om oss själva och vår kultur när vi ses utifrån. Jag hoppas att våra politiker lyckas se det svenska genom samtidens globala och transkulturella prisma och omvärdera värdet av svensk kulturs plats i världen.