Elefanten och elfenbenstornet

Foto: Sam Hood, 1939.

av Anna Sofia Rossholm


Talar humaniora om »elefanten i rummet»?

I en artikel i Svenska Dagbladet ger industriforskaren Staffan Laestadius humaniorasektorn ett stort uppdrag och samtidigt skarp kritik: han menar att humanister och kulturutövare undviker att tala om »elefanten i rummet», alltså om hur vi ska leva när jordens resurser inte längre räcker till. Kritiken får särskild tyngd eftersom berättelsen om morgondagens samhälle måste berättas av kulturutövare och humanister, och inte kan skrivas naturvetare.

Foto: Sam Hood, 1939.

Foto: Sam Hood, 1939.

Jag undrar: stämmer hans kritik? Och jag kan inte svara entydigt. Å ena sidan ägnar vi oss mycket åt dessa frågor; eko-kritik har på kort tid blivit ett starkt fält inom humaniora och fenomen som eko-film eller eko-poesi är numera etablerade kulturfenomen. Och visst blickar humanister åt naturvetenskapens forskning om klimatförändringar. Den senaste trenden inom humaniora är forskning om den »antropocena» tidsåldern, den period när människan påverkar miljö och natur på ett sätt som kan leda till människoartens försvinnande – till den grad att det är buzzword-varning på begreppet. Medievetare, konstutövare och filosofer (mest namnkunnig är Bruno Latour) översätter denna geologiska historieskrivning till humanioras och fiktionens domäner. Det posthumana samhället i den antropocena tiden kan inom humaniora samtidigt vara fiktion, verkligt framtidsscenario och filosofiskt perspektiv som utmanar modernitetens uppdelning mellan människa-natur.

Å andra sidan har Laestadius förstås rätt. Och kanske i högre grad när det gäller humaniora som akademiskt fält än beträffande konstutövare. Hur många eko-kritiska filosofer, filmvetare eller litteraturvetare kommer att närvara på FN:s klimattoppmöte i Paris? Hur många geologer eller biologer samarbetar med humanistiska forskare för att till fullo förstå klimatförändringar? Det finns såklart sådana som gör det, men alldeles för få. Felet är delvis humanioras eget. Det kan vara svårt att ta steget utanför den egna kretsen, utanför filmanalysen, litteraturanalysen och de filosofiska samtalen med de redan invigda.

Dessutom är humaniora av tradition mer kritisk än uppbygglig. Den kritiska traditionen gör det lättare för humanister att tala om problem med den människosyn vi lever med än det nya goda samhälle som kan växa fram. Den kritiska traditionen finns också i fiktionen. Det är dystopierna över klimatförändringarnas konsekvenser, snarare än utopierna om ett möjligt samhälle efter en energiomställning, som dominerar. Kritik och dystopi är viktigt och kan vara en produktiv kraft, men det är inte det enda sättet att tänka på hur vi lever idag och i framtiden.

En konstnärs kommentar till apokalypsen? Anselm Kiefers blybibliotek »Zweistromland» (1985-89).

En konstnärs kommentar till apokalypsen? Anselm Kiefers blybibliotek »Zweistromland» (1985-89).

Så, jo humaniora talar nog om »elefanten i rummet», men inte med tillräckligt hög röst. Och de röster vi framförallt måste göra hörda är de som kritiskt och analytiskt kan beskriva miljöfrågornas komplexitet samtidigt som de inger hopp om en möjlig framtid.

20151005