(c) dexchao/Free Digital Photos HAR HUMANISTERNA LÄMNAT ELFENBENSTORNET?

Fler svenska humanister och samhällsvetare borde ges möjlighet att tillbringa en längre tid vid ett utländskt lärosäte. Det skulle förbättra kvaliteten i forskning och undervisning och stärka internationellt nätverkande. Men en minst lika viktig vinst är att en gästvistelse i utlandet ger nya perspektiv på och insikter om samhället i stort, skriver Humtanks Jesper Enbom i en reflektion över sin tid som gästlärare vid Ohio State University i Columbus. 

Det råder en tämligen stor enighet om att en ökad internationalisering är av högsta vikt för svensk forskning och högre utbildning. Det handlar om att svenska lärosäten ska utvecklas i takt med en ökad globalisering på det ekonomiska, politiska och kulturella planet. Som Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser pekar på har det blivit allt viktigare för universitet och högskolor att ”stimulera goda forsknings- och utbildningssamarbeten men också att attrahera kompetenta forskare, studenter och företag samt förbättra sin ekonomi och marknadsposition”.

För enskilda forskare och forskargrupper ger internationella kontakter möjlighet till ett vidgat intellektuellt utbyte och samarbeten med forskare som arbetar med liknande forskningsproblem. Nyttan av internationellt utbyte för lärare i högre utbildning ligger inte minst i möjligheten att inspireras av pedagogiskt arbete. Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) understryker att detta både kan leda till en förnyelse av utbildning och att nya nätverk skapas.

Samtidigt som betydelsen av internationalisering lyfts fram har det också höjts röster som påpekat brister på detta område vad gäller humaniora. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) skriver till exempel: ”Humaniora och samhällsvetenskap framstår som mindre integrerade i internationell forskning än naturvetenskap och medicin”. Statsvetarprofessorn och forskningsdebattören Bo Rothstein har till och med anklagat svensk humaniora och samhällsvetenskap för att vara provinsiell och efterlyst ett ökat deltagande på internationella konferenser och en ökad internationell publicering. Såväl RJ som Rothstein har också understrukit vikten av att svenska studier inom humaniora och samhällsvetenskap blir mer komparativa och att resultaten blir mer generaliserbara även om de berör svenska förhållanden.

Jag har just återkommit till Sverige efter att tillbringat höstterminen som gästlärare vid Ohio State University i Columbus. Vistelsen skedde inom ramarna för STINT:s program Teaching Sabbatical som gör det möjligt för stipendiaterna att sätta sig in i hur lärosäten med utbildningar av hög kvalitet bedriver och utvecklar undervisning, kopplar utbildning till pågående forskning samt anknyter till omgivande samhälle. För mig har detta varit en fantastisk upplevelse som gett mig många värdefulla inblickar i nordamerikansk utbildning och forskning.

Vistelsen i USA har också inneburit tid att fundera kring skillnader och likheter mellan Sverige och USA i allmänhet. Det är just det sistnämnda som jag tror är extra viktigt när vi talar om internationalisering av högre utbildning och forskning: förståelse för den samhälleliga kontexten. Att skillnader i nationell kontext är en betydligt större utmaning för humaniora och samhällsvetenskap än för exempelvis naturvetenskap och medicin har noterats bland annat av tyska Wissenschaftsrat (German Council of Science and Humanities) 2010. Rådet understryker att akademiskt utbyte också har en kulturell och politisk dimension och att det ger möjlighet till intellektuellt produktiva möten.

Jag är i högsta grad beredd på att skriva under på detta men skulle vilja utsträcka detta resonemang till betydelsen av att befinna sig i en mer eller mindre främmande nationell kontext för en tid. Det är klart att det går att få en inblick i skillnader och likheter mellan länder genom exempelvis nyhetsförmedling, samhällsdebatt och litteratur, men att själv vara en del av ett annat sammanhang för en tid menar jag ändå är ovärderligt. Min tid i USA har till exempel inneburit nya insikter kring politisk kommunikation och attitydmässiga skillnader. Jag har också insett svårigheten med att förklara olika aspekter av svensk marknadsföring, politisk kommunikation och samhällskommunikation för amerikanska studenter. Allt detta har inneburit att en del av mina, och förhoppningsvis även deras, fördomar har kommit på skam. Kort och gott har min vistelse i USA inte bara inneburit inspiration i fråga om undervisning utan även en möjlighet att se det svenska samhället i ett nytt perspektiv. Det har till och med gett upphov till ett par intressanta forskningsuppslag.

Jag skulle därför vilja understryka vikten av att fler lärare och forskare inom humaniora och samhällsvetenskap ges och tar möjligheten att tillbringa en längre tid vid ett utländskt lärosäte. Såväl Riksbankens Jubileumsfond som STINT gör idag viktiga insatser för detta men jag är övertygad om att en ökad satsning på denna form av internationalisering skulle ge goda resultat. Det skulle ge fler en direkt erfarenhet av undervisning och forskning i andra länder samt ge tillgång till internationella kontakter och nätverk. Allt detta skulle med all sannolikhet höja kvaliteten på svensk undervisning såväl som forskning. Minst lika viktigt är dock möjligheten för humanister och samhällsvetare att få en djupare förståelse för en annan samhällelig kontext.