Bildning – ett lockande men svårfångat alternativ

Bildning i all ära, men kan den omfattande diskussionen om bildning i akademin skymma sikten för annat? Humtanks Magnus P. Ängsal reflekterar över bildningsbegreppet utifrån ett samtal på årets bokmässa i Göteborg.

Sedan några år tillbaka är bildning ordet på mångas läppar, åtminstone i akademin och i kretsar som flitigt deltar i det offentliga samtalet. En faktiskt ganska imponerande mängd böcker på temat har givits ut, utpräglat akademiska likaväl som journalistiskt slagfärdiga, och på kultursidorna har ämnet sörjt för inspirerande meningsutbyten. Nu senast har Per Svensson och Thomas Steinfeld givit ut programskriften Bildningen på barrikaden, som i stycken går tillbaka på och återbrukar stoff från den senares uppmärksammande artikelserie i SvD i fjol.

Som ett av två övergripande teman kan bildning med årets bokmässa i Göteborg kanske sägas ha krönt sin karriär i den kulturella offentligheten. Åtskilliga samtal, föredrag och seminarier på mässan knöt mer eller mindre tydligt an till bildningstanken. Själv deltog jag i ett litet panelsamtal på mässgolvet centrerat kring den behändiga frågan: Vad är bildning?

Det stod ganska snart klart att vi som sökte besvara frågan – en medicinare, Ingmar Skoog, och två humanister, latinisten Moa Ekbom och jag – talade om vitt skilda ting. Skoog tycktes ha något slags allmänbildning för ögonen. Ekbom lyfte fram kunskaper i det klassiska arvet och orienteringsförmåga. Själv sökte jag fånga en personlig kunskapsutveckling oberoende av stoff.

Som humanist borde man vara glad över bildningsbegreppets renässans. Det betyder inte att bildning måste vara det viktigaste svaret på frågan hur humaniora bör vinna förtroende och påkalla sin relevans. Själv bildningsvurmare ser jag här ett sätt bland flera för humaniora att göra sig synlig. Uppenbart har det stora intresset för bildning en stark genklang, helt säkert är det ett svar på något.

Vad? Troligen en trötthet på de senaste årens forskningspolitiska kraftsamling bakom det som är mätbart, målstyrt och mängdrelaterat. Också i humaniora räcker detta fokus från studenters prestationer till bibliometrisk bedömning av kvalitet i forskning. Bildning – också i en moderniserad tappning, besläktad med sådant som kritiskt tänkande, perspektivseende och förmåga till global orientering – framstår här som ett alternativ. Det saknas heller inte goda förebilder för akademiskt bildningsarbete, exempelvis nytillkomna studiegångar i Liberal arts efter nordamerikansk modell.

Samtidigt är själva termen bildning oerhört elastisk, så tänjbar att den kan hävdas vara föremål för vad språkvetare kallar ”semantisk kamp”. Vaga begrepp utmärks ibland av att ha retoriska och affektiva fördelar i exempelvis debatter. Samtidigt finns risk att vagheten skymmer sikten, att precisionen går förlorad. Vad är det egentligen vi talar om när vi talar om bildning?

För egen del, och allt mer så efter samtalet på Bokmässan, pockar en fråga på svar. Det är kanske en på sitt sätt typisk humaniorafråga:

Vad är det vi inte talar om när vi talar om bildning i humaniora?