I Svenskt Näringslivs senaste bidrag till ”skuggutredningen” om styr- och resursprinciper för högskolan föreslås en bantad men högprofilerad humaniora. Det blir dock aldrig tydligt i rapporten varför mindre humaniora skulle göra humanister mer attraktiva på arbetsmarknaden, skriver Humtanks Marie Öhman.

Med anledning av Pam Fredmans pågående styr- och resursutredning (Strut) har Svenskt Näringsliv tillsatt en egen skuggutredning och i veckan som gick kom deras andra delrapport Elitism som nytta: Om humaniora och bildning i den svenska akademin. Utredaren Anna Victoria Hallberg har haft till uppgift att ge ett humanvetenskapligt perspektiv på det direktiv som ligger till grund för Fredmans utredning och hon har via ett slags marknadsekonomisk logik resonerat sig fram till att mindre tillgång skapar (proportionerligt) större efterfrågan och därmed högre kvalitet, samt att det är i denna ekvation som humanioras framtid finns. Det finns ett antal underliggande antaganden om humanvetenskapens karaktär och uppdrag i denna skenbart enkla modell som behöver lyftas fram till ytterligare diskussion och nyansering, eftersom de ligger till grund för de uppmaningar och förslag Hallberg ger i slutet av rapporten  

Hallberg hävdar att humaniora är en ”smal, kultur- och samhällsbärande form som främst odlas inom universitetet” (s. 21). Detta låter som en vanlig problembeskrivning rörande humaniora, men är i Hallbergs utredning ett idealtillstånd. Humanioras uppgift – i kontrast till ett samhällsnyttigt ingenjörsideal – sägs vara inriktad mot ”historisk kontinuitet och mänskliga behov” (s. 11), behandla ”mänsklighetens rötter eller filosofins eviga frågor” (s. 14) och ha den föga behändiga uppgiften att ”vara en del av det mänskliga livet på jorden” (s. 10). Därför förordar Hallberg en framtida styrning av utbildning och forskning som genom begränsningar i dimensionering och uppdrag tuktar humaniora till en liten och intellektuellt präglad utbildnings- och forskningsverksamhet. Genom detta kommer dess nytta att uppenbara sig för omvärlden och näringslivet.  

Men är inte detta ett underbetyg åt livskraften och hållbarheten i humanvetenskaperna – är de verkligen så bräckliga i sin karaktär att de inte tål att vändas utåt mot sin omgivning?

Jag delar visserligen Hallbergs syn att humaniorautbildning ger kompetenser som är eller borde vara eftertraktade på arbetsmarknaden men som inte fullt ut matchas mot den – även om just utredningens exempel att ”läsa, skriva och tänka […] samtidigt” (s. 13) framstår som lite för trivialt och knappast unikt för den humanistiska kompetensen. Detta framhålls också i Humtanks rapport #2 På jakt efter framtidens kompetenser. Om humanioras potential på arbetsmarknaden från 2017. Exakt varför en minskning av dessa viktiga och förmodat eftertraktade kompetenser skulle göra större nytta än en ökning eller breddning av den anser jag dock inte på ett övertygande sätt framgår av hennes utredning. Samhällsnytta och relevans står i konflikt med kvalitet när det gäller humaniora, hävdar Hallberg, och dess nytta består istället av förmågan att ”vända sig inåt” (s. 12) mot sig själv och sin tradition. Men är inte detta ett underbetyg åt livskraften och hållbarheten i humanvetenskaperna – är de verkligen så bräckliga i sin karaktär att de inte tål att vändas utåt mot sin omgivning?

Hallberg skriver också att humaniora till skillnad från naturvetenskaperna baseras på ”vetande”, inte ”vetenskap” (s. 11), vilken kräver evidens, och hon varnar för en humanioras utveckling till ”samhällsvetenskap light” (s. 12). Det stämmer till eftertanke, men är ingen rättvisande bild av hur det humanvetenskapliga forskningsfältet ser ut idag. Med digitala metoder och infrastrukturer och med bättre tillgång till allt fler och allt större samlingar med texter och bilder ökar humanioras förutsättningar att göra säkra observationer av stora data – att leverera evidens.

(cc) Flickr. SKA Strut-utredningen föreslå en humaniora för de många eller en elithumaniora för de få?

Man skulle istället kunna inta motsatt position och uppmana styrningsutredningen att skapa förutsättningar för en medveten humaniorapolitik, där de humanistiska kompetenserna kommer fler till del och i fler sammanhang, och där humanioras möjligen unika bidrag tas i bruk för att identifiera och lösa samhällsutmaningar snarare än att tvingas fjärma sig från dem för att motivera sin existens.    

Mot bakgrund av den humaniorasyn som framträder i Hallbergs utredning är det inte förvånande att en av de paradoxer som hon identifierar i Struts modellförslag som presenterades i januari rör dess tydliga ambition med samtidig styrning mot profilerade lärosäten och framstående forskningsmiljöer i hela landet. Hallbergs reflektioner kring detta vittnar om en oro för att demokrati ska sättas framför kvalitet (läs: elitism). Men även bredd, komplexitet och tvärvetenskap kan utgöra profilering med framstående forskning och kanske är det i sådana profileringar som humanioras bidrag till vetenskap och samhälle också hittar sin plats i framtiden. För det krävs förstås starka ämnesmiljöer på våra lärosäten – utan spets ingen bredd – och här kanske Hallbergs och mitt perspektiv närmar sig varandra något.