Automatiseringens moraliska sidor en fråga för humanister

Experimentera så får vi se! Så formulerade historikern Rasmus Fleischer under ett Humtankseminarium på bokmässan en möjlig väg för humanister att agera i en framtid präglad av automatisering.

 ”Humaniora i en algoritmisk framtid” löd rubriken till seminariet på Forskartorget, som utspann sig som ett samtal om humanioras svar på automatisering.

Fanny Forsberg Lundell från Humtank inledde med några ord om automatisering och digitalisering. Det råder ingen konsensus om vilka professioner eller hur många arbetstillfällen som kan automatiseras i framtiden. Men en sak står klar. Teknikskiftet vi upplever idag går mycket snabbare än alla andra historiska teknikomvandlingar. Digitaliseringen rasar framåt.

Men hur ska humaniora hantera en sådan utveckling? Och till att börja med: vad är egentligen humaniora?

”Humaniora kan ses utifrån föremålen man studerar, som konst, litteratur, musik. Men det kan också ses som kompetenser – humanistiska kompetenser”, sade Fanny Forsberg Lundell.

En viktig sådan kompetens är reflektion över värden, etik och moral. Rasmus Fleischer, historiker vid Stockholms universitet, exemplifierade med nationalekonomin. Den kan visserligen spekulera i vilka och hur många jobb som kan automatiseras i framtiden, och hur stora ekonomiska besparingar som kan göras.

”Kan vi automatisera bort personalen i vården? Ja, det kanske vi kan”, konstaterade Fleischer. ”Men är det bra att göra?” Att finna svar på den frågan – det är en uppgift för humanister.

Fanny Forsberg Lundell och Rasmus Fleischer i livligt samspråk på Forskartorget, bokmässan.

Fanny Forsberg Lundell och Rasmus Fleischer i livligt samspråk på Forskartorget, bokmässan.

Rasmus Fleischer påminde om att automatisering samtidigt ofta föder motrörelser. Med stöd av sin doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi: lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925-2000 (2012) berättade han om hur den inspelade musikens utbredning en gång ledde till ett uppsving för levande musik – själva begreppet ”levande musik” uppstod i själva verket först på 1920-talet. Något liknande ser vi med DJ-rollen idag. En DJ är inte bara ett förmedlande led mellan musik och danspublik. Han eller hon är en lika kreativ som central aktör i det drama som utspelas på dansgolvet.

I sin nuvarande forskning studerar Fleischer streamingtjänster som Spotify. Typiskt för dem är att användarens val automatiskt genererar förslag på annan musik. Har du Sven-Ingvars i spellistan förutsätts du sannolikt vilja lyssna på Lasse Stefanz snarare än dödsmetallarna i Cannibal Corpse. Hur går det till? Vilka principer ligger bakom? Det kan tyckas harmlöst – för den vane lyssnaren måhända lika självklart som luften vi andas. Men i själva verket förmedlas ett kulturarv, skapas sammanhang. Det är ytterst en uppgift för humaniora att granska och alstra kunskap om sådana mönster.

Och framtiden då?

”Vi vet inte… Men vi måste experimentera och se”, rundade Rasmus Fleischer av.

***

Här kan seminariet ses i sin helhet: