Från vänster: Tuomas Heikkilä, Vilja Byström, Jesper Enbom, Liisa Mayow. Foto: privat

Av Anna Sofia Rossholm


 

På franska säger man när hoppet är ute: on n’a que nos yeux pour pleurer. Vi har bara våra ögon att gråta med. Det är onekligen svårare och svårare att se klart. Jihadism, högerextremism, radikalisering, islamofobi och rasism. Paris och Beirut. Hur hänger det ihop? Och klimatfrågan som nu kanske sätts på undantag. 

Medieutrymmet fylls av journalisternas stressade analyser, politikernas ryggmärgsreflexer. Strax därpå kommer terrorexperter, SÄPO och människor som vittnar – detta ger oss perspektiv. Men vi frågar oss ändå: kan den pågående forskningen inom humaniora svara på frågor ställda i den omedelbara skräcken? Eller ska filosoferna, historikerna och religionsvetarna komma i ett senare skede, när tiden är mogen att se på saker och ting med humanioras bredare och djupare perspektiv?

Nej, det är tvärtom farligt att tänka att fördjupning, historisering och ideologikritik ska ges i efterhand. Humanioras perspektiv behövs i nuets kaos. I TV-studior, i dagstidningar och i sociala mediers flöden. När den franske presidenten François Hollande höll sitt tal mitt under pågående attentat började han skapa en berättelse. En berättelse om nationen, om orsak och verkan och om kampen mellan det goda och det onda. Den berättelsen, som fortsätter att skrivas i media, kan skapa splittring eller enhet beroende på hur den formuleras. I den berättelsen kan man minnas revolutionen och upplysningen men glömma kolonialismen. Eller kanske tvärtom förblindas av republikens svarta fläckar. 

För att förstå vad som händer i skräckens och sorgens nu behövs också experter som kan analysera de större berättelserna. För de skapas i detta nu. Terrorn vinner när vi inte längre kan skilja på analys och affekt, orsak och skuld eller lösning och hämnd. 

Den 18e november diskuterar vi hur humaniora når ut i offentligheten.