Anna-Malin Karlsson: Bildning och fördjupning kräver sammanhang

Anna-Malin Karlsson Prof. i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik vid Institutionen för nordiska språk, Avdelningen för forskning och utbildning i modern svenska (FUMS) Foto. Mikael Wallerstedt

Idag finns många välutbildade humanister, få humanistiska professioner. Om vi låter behoven styra och tror på humanistiska ämneskunskaper kanske vi i framtiden har en rad nya utmaningsdrivna humanistiska yrken, skriver Anna-Malin Karlsson i det första gästinlägget i serien HUMANISTISK UTBILDNING ÅR 2040.

En prototypisk humanistisk utbildning består av enstaka kurser, ihopsatta efter individens intresse. En sann humanist följer sitt hjärta – eller sin inre nörd – och fördjupar sig i det som fascinerar hen allra mest, utan att snegla på anställningsbarhet eller framtida inkomster. Den prototypiska humaniorainstitutionen förväntas inte anpassa sig efter samhällets behov eller nya studentkullars nyckfulla krav. Den erbjuder vad som alltid erbjudits: kurser från A till D och en forskarutbildning på det. Och dessa kurser behöver inte förändras särskilt mycket genom åren, om inte en ambitiös nyanställd lärare driver igenom kursutveckling i linje med sin egen forskningsprofil. Till oviljan att skapa sammanhållna och fokuserade utbildningsgångar bidrar möjligen en syn på utbildning som något som står i motsats till bildning – och bildning är ju traditionellt humanioras mål.

Mot denna bakgrund är det inte så förvånande hur flertalet svenska humanioraämnen hanterade den masterreform som kom med Bologna. I stället för professionsutbildningar med anställningsbarhet i fokus, blev det oftast ännu en nivå med valbara enstaka kurser, och ännu en uppsats – fast större. Idag har vi därmed många mycket välutbildade humanister, men få humanistiska professioner vid sidan av läraryrket.

Frågan är hur långt man kan driva progressionen i ett ämne, i absolut mening? Kanske behöver kunskapsutveckling riktas och fokuseras för att nå riktigt djupt?

utmaningar

DAGENS UTMANINGAR KAN BLI MORGONDAGENS HUMANISTISKA PROFESSIONER.

1978 startade Språkkonsultlinjen (senare -programmet) vid Stockholms universitet. Då fanns inte begrepp som utmaningsdriven innovation, men ändå var det just det som det handlade om. Språkvetare hade börjat intressera sig för bruksprosa och myndighetstexter, och konstaterat att komplexiteten var hög – alltför hög. Att detta var ett demokratiproblem var uppenbart. Här fanns utrymme för specialister, som med hjälp av forskningsbaserad kunskap kunde göra skillnad.

Att språkkonsulter gjort nytta i myndighetssverige under snart 40 år råder det ingen tvekan om. Intressantare är att utbildningsprogrammet, som idag finns på flera orter, också har bidragit till att utveckla svensk språkvetenskap. För det första har det lockat de mest drivna studenterna till språkstudier. Att många av dagens forskare inom svenska språket en gång utbildades till språkkonsulter är ingen slump. För det andra skapar den direkta kontakten med samhället och dess förändring nya frågor för forskningen. Till exempel har vår kunskap om multimodala och digitala texter till stor del drivits fram av behovet att förstå, värdera och förbättra dessa.

Tänk om vi nu, som 1978, kunde utgå från problem och behov i vår omvärld och våga tro på vår ämneskunskap som redskap för att möta dessa! Då skulle vi om 40 år kunna ha en rad etablerade humanistiska professioner som genom sina utmaningar hjälper den humanistiska forskningen att utvecklas och som ger oss ett stadigt tillflöde av krävande studenter. Varken bildning eller fördjupning skapas i vakuum. De behöver sammanhang.

 

Anna-Malin Karlsson är professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Hon har varit föreståndare för Språkkonsultprogrammet vid Stockholms universitet och var med och utvecklade det yrkesinriktade masterprogrammet i svenska vid Södertörns högskola. Hennes pågående forskning handlar om kommunikation kring diagnos om medfött hjärtfel hos barn.